Efterskalven

En ny vecka har startat, och vilken vecka sedan. Det var ju val igår och idag känns det som att landet är i någon slags orosfas. Jag orkar egentligen inte kommentera det mer men jag måste säga att jag mest av allt är bedrövad av att valets vinnare i Sverige blev ett parti med nazirötter som pratar i termer så nära rasbiologi man kan komma och ändå vägrar erkänna sig som ett rasistiskt parti. Vad värre är har jag ovilligt blivit medveten om att människor lite för nära mig bidrog till att göra dem till vinnare. Det är en verklig sorg och något jag definitivt bär med mig som en svart klump i magen. Människor man inte valt att ha i sitt liv kan jag ha överseende med betydligt längre än andra, men det finns en gräns och jag undrar om inte den har nåtts.

Anyway, det ska bli spännande att se vad som kommer ur den här regeringsbildningen. Kommer den ens att lyckas? Det börjar kännas som att ett nyval inte är en högoddsare längre. Hur skulle ett sådant valresultat se ut efter allt som bubblat det senaste dygnet?

Jag är stolt över det jag en gång var med och byggde upp från grunden och jag ser fram emot att följa hur "efterträdarna" förvaltar det förtroende de lyckats få i det här valet. Det gör mig glad och lite varm i själen, ett motgift mot det ovan beskrivna.

In retrospect

Och jo, jag hade visst tänkt skriva lite om den där händelsen i Umeå förra helgen. När några frustrerade unga män med tillhyggen vandrade genom Umeå med fanor och riktigt dåliga budskap. Det där som vi fick lite rapporter om medan vi var på vår ikea-resa. Men jag var för trött, i dubbel bemärkelse, och framför allt för arg för att få ner något vettigt. Och sen kom måndagen då hela Umeå (ungefär) samlades på ena torget för att berätta att det där inte är välkommet här. Och då blev jag så stolt och glad att det inte gick för det. 

Mycket skit har hänt i Umeå det här året, men det går inte att mucka med Umebor hursomhelst.

Dessutom...

...sägs det att SD har sitt svagaste stöd i Västerbotten. Nu tycker jag att det är på tok för starkt oavsett, men att de inte fick mer stöd här och inte heller tog sig in i kommunfullmäktige är absolut något att vara glad och lättad över.

Resultatet -på minussidan

Ja, så värst upplyftande känns det ju inte idag. Alliansen får fortsätta att göra det sämre för de som redan har det sämst i fyra år till, Fi kanske inte kommer över enprocentspärren (våra röster är inte räknade än) och vi har nu plötsligt ett främlingsfientligt, konservativt skitparti i riksdagen. Det sista är absolut det som gör mig allra mest bedrövad.

Egentligen ska man väl inte vara förvånad men jag är det ändå. Jag hade större förhoppningar på svenskarna än så. Samtidigt är det så många som trots motsatta intentioner har hjälpt dessa herrar (för det är mest herrar) till makten, vill jag påstå. Att störa valtal, hacka hemsidan, slåss och i allmänhet möjliggöra för SD att spela sitt beiga offer-kort är att indirekt bana väg för SD till riksdagen, i mitt tycke. Att på ett antidemokratiskt sätt bemöta antidemokrater är aldrig rätt.

Nu har vi provat det i Sverige, kan vi de kommande fyra åren istället försöka bekämpa främlingfientlighet och konservatism med politik och kunskap? Visa var de har fel och hur man bör göra istället. Bemöt skev statistik med riktiga siffror och visa hur deras politik skulle slå igenom om de fick chansen. Att slå ner dem eller på något annat sätt ge dem möjligheten att gråta ut medialt är så kontraproduktivt det bara går. Hela SD stinker offer (se bara på reklamfilmen på tv4; "buhu vi blev censurerade"). Låt inte det få fortsätta.

Den svenska medmänskligheten

Sitter och tittar på Uppdrag Granskning om Vellinge kommun och Sveriges flyktingmottagning. Konstigt vad hotade människor kan känna sig utan att egentligen kunna säga varför. Det är en märklig och inte alldeles sympatisk värld vi lever i.