Lite bedrövad blir jag också av att läsa alla kommentarer och bloggar som säger att de då levde i skräck och inte vågade gå ut. Underförstått att nu är det bra. Våldtäktsproblematiken lever hela tiden, inte bara när en serievåldtäktsman är lös. Jag vill hävda att det inte var farligare då än nu, samtidigt som jag vet att rädsla inte är rationellt. Och med det menar jag såklart inte att vi ska gå runt med ständig skräck, snarare tvärtom.
Själv har jag ända sedan nyheten om överfallet på Umedalen, ett stenkast från där jag går av bussen (då jag åker buss) för att sen gå genom gamla mentalsjukhusområdet till jobbet, försökt att inte påverkas av rädslan. Men det är svårt ibland. Jag vill inte inskränka mitt liv. Jag vill inte gå rädd med avstängd mp3, nycklarna i ena handen och mobilen i den andra. Hur många stannar hemma på helgerna för att det stått om misshandel utanför nån krog i stan liksom?
Det är troligare att nån grannkvinna blir påpucklad hemma i sin lägenhet än att jag blir överfallen på väg till jobbet. Men det rationella gäller inte.
Själv har jag ända sedan nyheten om överfallet på Umedalen, ett stenkast från där jag går av bussen (då jag åker buss) för att sen gå genom gamla mentalsjukhusområdet till jobbet, försökt att inte påverkas av rädslan. Men det är svårt ibland. Jag vill inte inskränka mitt liv. Jag vill inte gå rädd med avstängd mp3, nycklarna i ena handen och mobilen i den andra. Hur många stannar hemma på helgerna för att det stått om misshandel utanför nån krog i stan liksom?
Det är troligare att nån grannkvinna blir påpucklad hemma i sin lägenhet än att jag blir överfallen på väg till jobbet. Men det rationella gäller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar