Ikväll när jag motionerade på gåbandet framför tv:n och zappade runt trillade jag på sista halvtimmen av Trainwreck (2015) på CMore. Jag har sett den några gånger nu och jag gillar den. Inte minst det fåniga slutet. Det är ju ingen kvalitetsfilm direkt, men jag gillar den som sagt. Jag kan vara väldigt svag för filmer som den, när jag är på det humöret. Motvilligt får jag erkänna att jag som oftast är lite kluven till Amy Schumer (men jag gillar henne mer än jag har svårt för henne, på nåt vis) men hon är bra här. Stora behållningen är dock Bill Hader, som är förvånansvärt charmig. Smart med humor; den ultimata attraktionen, om du frågar mig. Sen är Tilda Swinton riktigt bra.
Den gjorde mig lite glad i vart fall. Nu ser jag sista halvan av Garden State (2004) istället (finns på Viaplay). Jag började se den på tåget hem i söndags. Till skillnad från Trainwreck så är det en kvalitetsfilm, om du frågar mig. Den är en av mina absoluta favoriter och jag vet att den nämnts mer än en gång här i bloggen förut. Zach Braffs regidebut, som inte alls känns som att den skulle vara 13 år gammal nu. Förutom att både Nathalie Portman och Peter Sarsgaard (och Jim Parsons för den delen) känns som riktiga kids. Zach Braff är av någon anledning en icke åldrande människa, han ser fortfarande i stort sett likadan ut.
En tokig grej? Braff samlade ihop pengar via Kickstarter för sin nästa film, Wish I Was Here (2014) och jag var en av dem som såg till att han fick ihop sina pengar. För det fick jag ett manus som "tack". Ett manus och en förhandsvisning via internet. Men jag såg den inte och jag har fortfarande inte sett den. Och jag tror att det åtminstone delvis beror på att jag gillar Garden State så mycket, att jag inte vill bli besviken. Förväntningarna var för höga. Det, och att jag hyfsat intensivt har försökt undvika filmer som jag tror att jag skulle bli ledsen av (vilket bara är en gissning), jag ser i stort sett aldrig drama om det inte är ett ordentligt mått humor i den också.
Nu har han gjort en tredje långfilm, Going in Style (2017) vars produktion jag följt via hans instagramkonto. Den vill jag såklart också se, men det kanske är dags att se den förra först?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar