Hon är inte så lätt att fånga på bild vår nya dam i kollektivet. Mycket fart är det, vilket vi övriga kanske inte är så vana vid...
Det går väl...framåt, om man väljer att se optimistiskt på det. Inte jättefort, men jag tolkar den senaste utvecklingen som en svagt positiv sådan. Alice har börjat bli lite less på att bli själv på nedervåningen, framför allt på kvällen då jag sagt godnatt och gått upp för att lägga mig. As we speak så har hon just kommit upp och gått in under sängen. Jag har mellankatten Rosa bredvid mig i sängen som har väldigt spetsade öron och som vädrar i luften till och från. Men än har hon inga ljud gett ifrån sig. I hallen var just Smilla och drack vatten. Det blev något ljud så jag utgår från att de möttes på nåt vis, hon och Alice, som har klar sikt rakt ut i hallen från under sängen.
Igår kom hon också upp men då blev det lite mer liv. Jag lyfte upp henne i sängen där de andra två var och det blev lite spänt och till sist en del fräsande och låtande (men inget närgånget alls, det har det aldrig blivit hittills) innan Rosa hoppade ner och gömde sig morrande under sängen och Smilla gömde sig bakom sängbordet. Alice la sig snabbt ner och visade sig underlägsen men det hjälpte inte. Hon var kvar på sängen i kanske en kvart vartefter hon gick ut i rummet och vandrade runt ett tag. När hon väl gått ner kunde jag lyfta upp två stela kattstatyer i sängen igen...
Ja okej. Nu när Rosa fick syn på Alice blev det morrande och när hon sen hoppade ner på golvet så tog Alice till flykten ner. Så kanske inte jätteframsteg från igår då.
Men positivt väl att Alice visar sig intresserad och nyfiken? Och modigt, skulle jag säga. Hoppas hoppas att de snart bestämmer sig för att vänja sig vid varandras existens. Det skulle göra personalens tillvaro lite mer avslappnad och bekymmersfri.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar