Veckan har präglats av dödläget mellan de två kattgenerationerna, kan jag ju säga. Varsin våning, inte hundraprocentig nöjdhet på något ställe och en splittrad personal som sovit lite extra dåligt.
Ikväll hände något som skulle kunna vara ett genombrott. Just innan M skulle till att fara hem så låg vi i sängen framför tv:n med de två äldre katterna hos oss i sängen när lillpipen började jama där nere. Jag gick ner en sväng och kelade lite och gick sne upp igen. Kort därpå pep hon igen, men det lät väldigt mycket närmare. Jag kikade ut och då satt hon i trappen, på nästsista trappsteget. "Är det dags nu?", sa jag och tittade på M. Hon kom mot sovrummet och jag lyfte upp henne i sängen. Rosa började låta irriterat och stirrade på henne intensivt. Men i nån slags underlägsenhet så la sig bara Alice ner längst ut på sängkanten och blundade. Rosa hoppade ner och gick under sängen och morrade till och från.
Smilla verkade först mest förvånad och morrade lite kort bara. Så började M kela med henne och då var det som att hon inte brydde sig så mycket. Istället la hon sig ner, blev kelad och spann högljutt.
Så hade vi det en lång stund. Jag la ner godis till morraren då och då och berömde henne som var kvar. Efter en stund kom hon fram också. Efter kanske 15-20 minuter hoppade Alice ner och gick ut och kikade nyfiket i vardagsrummet. Till sist gick hon ner igen.
Rosa har varit irriterad och inte på humör under resten av kvällen i stort sett. Men jag undrar om det inte ändå var något av ett litet litet steg framåt. Vi får se om det blir något genomslag på dödläget till imorgon kanske.
Och under tiden är personalen stressad och osäker på vad som är rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar