Mörkrädd

Sitter vaken i sängen fortfarande trots att jag borde sova. Under tiden jag klippte gräset och pysslade i trädgården under eftermiddagen/kvällen så lyssnade jag på rättegångspodden och fastnade lite i ett fall som är allt annat är mysigt. Det följde med in en del frågor så jag googlade och läste under tiden jag åt middag och sen fortsatte det ett tag till. Tills jag insåg att jag hade trissat upp mig själv till att bli "mörkrädd". Smart. Så nu sitter jag här och känner mig lite otrygg och ensam, vilket jag annars inte brukar. Tankarna far iväg och jag funderar över människor som passerat utanför huset idag osv. Idiotiskt då jag bor i en turisttät by där folk generellt sett stirrar hyfsat ohämmat in i ens trädgård och hus. Och i helgen har det varit en väldig massa turister här.

Jag får väl se nåt lättsamt på tv en stund så att det släpper.

Bortsätt mörkerrädslan så har jag annars en rätt skön känsla i kroppen efter att ha fått en hel del gjort idag. Jag hade väldigt ont i ryggen då jag kom in och skulle börja med middagen och det lär vara en försmak till morgondagen. Gissar jag, i vart fall. Annars har jag ju varit väldigt förskonad från ryggbekymmer sedan jag tappade en del vikt. Men, det finns förstås fortfarande begränsningar för hur mycket (och hur) jag kan anstränga kroppen. Skoliosen försvinner inte med kilona...

Imorgon ska det regna så då får jag ta det lugnt. Men extra skönt att ha klippt gräset och rensat i lite rabatter då. Lite sämre tajmat att jag råkade klippa av strömkabeln till brunnspumpen med häcksaxen i min röjningsiver på uppfarten... Men så mycket vatten ska det väl inte komma.

Imorgon startar min sista fulla arbetsvecka före semestern. Jag hoppas den blir lugnare än de senaste veckorna varit och att jag hinner beta av min "före semestern"-lista och kunna känna lite lugn. Vi får väl se.

Höstmörkret

Jobbhelg som sagt. Som gått bara bra i vanlig ordning. Det tycks vara magsjuka i stan nu, av döma av sjukanmälningarna de senaste dagarna. Skojigt...

Men i morse när jag parkerade bilen på den alldeles tvärmörka parkeringen strax före halv sju kändes det inte alls så tvärroligt att behöva vara där. Varje ljud fick mig att känna mig märkligt otrygg. Sådär som bara stan kan göra. Men väl inne på kontoret gick det över. Men det kändes just idag som att det skulle vara ganska skönt att få till den där distansinloggningen trots allt. Så att jag kan jobba hemifrån på helgerna, nu när mörkret bara kryper sig allt närmare. Det blir verkligen sådär totalt tvärmörkt numera. Det är knappt att hellyset på bilen räcker till.

Men snart är väl snön här och lyser upp vår tillvaro...

Afraid of the dark

Tre jobbnätter gjorda, tre kvar. Men först en ledig natt, vilket känns väldigt skönt. Även om det är ganska lugnt på jobbet just nu, i jämförelse med hur det varit, så tär det lite att jobba tiotimmars nattpass. Jag är inte helt utkörd förstås, men lite sliten känner jag mig allt.

Jag var för första gången någonsin lite 'mörkrädd' på jobbet inatt. Tyckte jag hörde steg, kände mig iakttagen flera gånger och fick ibland för mig att jag såg reflektioner av människor i fönstren, som att det satt någon i rummet bakom mig. Lite creepy faktiskt. Ändå är det tryggare nu än när jag började jobba där; nu har vi telefoner på oss och överfallslarm. Men det spelade som ingen roll. Det har varit en del snack på jobbet, lite 'drama', jag tror att det kanske var det som eggade igång det undermedvetet. När jag gick över till avdelningen bredvid där S jobbade och berättade om mina fånerier sa han att han känt lite samma sak, så det var säkert samma ursprung. Man ska inte lyssna så mycket på allt...

I'm not afraid of no ghosts...

Anna och jag fikade efter filmen och tog en promenad på stan bland de glada som rörde sig där. Så det hann bli mörkt innan jag skulle till att promenera hemåt. Och det var märkbart mörkt, något som kommunens gatuunderhåll tycks ha missat. Broparken som jag brukar gena genom hade exakt noll lampor tända och såg bara ut som en svart vägg och längs med Bölevägen, precis före gamla slakteriet var fyra gatulampor i rad svarta, något som inte kändes alldeles för kul. Men jag ringde upp miss J på telefonen på väg hem och koncentrerade mig på att kallprata istället för att lägga märke till skuggorna, så det gick bra.

Märkligt att komma från landet in till stan och plötsligt bli mörkrädd...