Trots att M varit dålig i tre veckor så har jag lyckats undvika hans influensa, märkligt nog. Fast i söndags började jag hosta och känna av astman rätt mycket plötsligt. Och det sitter i, speciellt på kvällstid. Typiskt då att jag inte har medicin kvar, jag skulle hämtat ut ny före jul men var bara ett par dagar sen då recepten precis hunnit gå ut. Just då kändes det inte så bråttom men just nu känns det som nåt jag skulle ha tagit tag i. Förstås. Istället hostar jag mig trött periodvis under dagarna.
Jag längtar lite efter vår nu faktiskt. Speciellt då jag ser foton med vårsol och gröna gräsmattor på sociala medier från bekanta och släkten söderöver. Just nu är det packad ishalka ute, speciellt på uppfarter och cykelbanor. Det töade just så pass i helgen att det blev blött överst på snöhögarna och sen frös det igen. Katterna har börjat vilja vara ute mer igen, vilket är lite av ett vårtecken, tänker jag. De börjar bli rastlösa inne och hittar på det ena buset efter det andra, så det är bra om de kan rusa av sig lite ute. Igår satt tex Nemi på en byrå och gjorde små veck i tapeten som hon sen tog tag i med tänderna och rev loss långa bitar av. Perfekt. Och så såg hon förstås helt oförstående ut då jag sa till henne. Á la kattbeteende.
 |
| Gamm-finisarna |
Fantastiska kattfamiljen till trots så drömmer jag fortfarande om våra gamm-katter. Jag kan vakna och undra vart Smilla är då jag inte känner hennes varma päls och surrande sovljud bredvid mitt huvud. Jag saknar henne så enormt mycket. Alla de äldre. De har som en särskild plats och jag vet inte om sorgen och saknaden någonsin kommer att mattas av helt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar