Idag när jag, som så ofta numera, sa nåt halvhögt ursäktande om att jag hade så mycket mat i min lunchlåda så fnös min kollega och tyckte att det var "bra mycket luft i min pastagratäng". Konstig sak att bli glad över kanske men det blev jag. Jag vet inte om hon sa det för att "have my back" på riktigt men lite så kändes det. Och kanske än bättre om det inte var medvetet.
Det har varit mycket matprat, kaloriprat, träningshets, inte-fika-på-fredags-fikat-hets (på riktigt hets mellan ett antal personer) och en del "tjockis-prat" (om folk som är "tjockisar" alltså). Jag har gjort mitt bästa för att inte störa mig på det, och ibland så blir jag mer irriterad än ledsen över det. Svårare att ignorera i takt med att min egen viktresa lite har gått baklänges och jag blivit sjuk onöjd med tillvaron. Då hjälper det inte riktigt att höra folks fördömanden eller hur helt normalsmala människor sitter med till fikat på fredagar och konstant tackar nej till det som bjuds.
Jag ursäktar mig själv också, vilket jag skrev först, men det har kommit av den där allt besvärligare känslan jag har i fikarummet som allt oftare gör att jag går dit lite udda tider. Att prata hälsa, träning osv har jag inga bekymmer med, men det här är som nåt annat. Eller så tolkar jag det så, det är väl inte omöjligt. Men det är tråkigt ändå.
Fikarumsprat kan ha större konsekvenser än man tänker och menar, är väl min poäng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar