Visar inlägg med etikett Robert Pattinson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Robert Pattinson. Visa alla inlägg

fredag, maj 06, 2011

There's an app for that...

Det här med appar är kanske inte bara bra utan även lite creepy ibland...men kul intervju (från april) att äta frukost till:


And he saved the snails! :)

söndag, augusti 22, 2010

Ibland kan personalen!

Annars har den här regniga söndagen inte innehållt så värst mycket intressant. Jag låg kvar länge i sängen och såg Prince of Persia med M och när jag väl klev upp satte jag mig i köket och såg ytterligare en film (nu med den där bleka saken med de vackra käkbenen igen). Får väl se om det kommer ett par omdömen imorgon kanske.

Och så försökte jag lära Mina-katten att gå genom kattluckan med viss framgång. Hon använder den om man ställer upp den men inte annars. Då går hon bara runt oroligt och gnyr halvhysteriskt. Idag fick jag henne att knuffa upp den delvis själv iaf, en liten seger. Å andra sidan lär hon inte vilja vara ute när personalen inte är hemma, den lilla räddharen, så det kanske inte spelar så stor roll. Man kan tycka att hon borde sturskat på sig lite nu efter 9 trygga år med nästan samma personal, men det verkar som att det första halvåret som hemlös/illa behandlad satt väldigt djupa spår i henne. Om hon skulle få välja hade hon velat sitta fast i mitt knä, tror jag.

Men men. För de andra två är kattluckan en stor succé. Det kunde inte bli bättre. När det regnar kan man dessutom ligga inne och kika ut genom den genomskinliga luckan och få både lukt och bild utan att bli det minsta blöt om tassarna. Perfekt. De tycks fortfarande imponerade av personalens påhittighet.

måndag, augusti 09, 2010

Film 23/10: The Bad Mother's Handbook

Det är något med filmer gjorda för tv som är charmigt. Det kan vara att den låga budgeten ofta skiner igenom i den icke-glamorösa, matta bilden eller de okryddade dialogerna. Ofta hittar jag små pärlor bland de här tv-filmerna, som inte sällan visas på nätterna, undangömda i tv-tablåerna.

Nu har jag just sett den brittiska tv-filmen The Bad Mother's Handbook (2007), baserad på en roman av Kate Long. Karen (Catherine Tate) är frånskild och bor med sin tonårsdotter Charlie (Holly Grainger) och sin mamma Nancy (Anne Reid) som har alzheimers. Karen är frustrerad över sin mammas förvirring, ältar sitt liv och återkommer hela tiden till att hon blev mamma alldeles för ung. Hon planerar att fly hela situationen och ta en semesterresa till Paris men när hon ska ansöka om pass uppdagas det att hon är adopterad. Samtidigt avslutar dottern Charlie ett dåligt förhållande med en kille från skolan varpå hon kort därefter inser att hon antagligen är gravid. Killen vill inte höra talas om graviditeten så hon lämnas åt sitt öde och inser att hon snart måste prata med sin självupptagna mamma om läget. Till sin hjälp får hon oväntat den nyinflyttade doktorssonen* som obedd ställer upp och ger goda råd och finns vid hennes sida.

Det här som sagt en oglamorös film som många gånger känns lite som ett avsnitt ur en serie i stil med Emmerdale (Hem till gården). Karaktärerna är ganska charmiga och även när de är rätt osympatiska så tycker jag om dem. Den brittiska humorn omfamnar hela filmen på ett trivsamt sätt. Överraskningarna är ganska få och sensmoralen uppenbar redan tidigt så nån höjdarfilm är det såklart inte. Den här filmen lever helt på den brittiska charmen. Betyget blir (kanske något snällt) 3/5.

*Åh, just det. Den geekiga, långhåriga och överintelligenta doktorssonen Daniel spelas visst av en viss Robert Pattinson.

söndag, augusti 08, 2010

Film 22/10: 2x Pattinson

Då har jag som utlovat spanat in ett par filmer till med Robert Pattinson i huvudrollen. Båda brittiska sådana. Och jag måste säga att det är lite imponerande hur olika roller han tar på sig. Jag tycker nog inte att han briljerar hela tiden, men ofta visar han att vi skulle kunna ha en del att vänta i framtiden. Det är inte hans tolkning av Edward Cullen som vi ser om och om igen, det är då åtminstone klart.

I Little Ashes spelar Pattinson ingen mindre än den excentriske konstnären Salvador Dalí. Filmen tar sin början 1922, då Dalí just blivit antagen till en konstskola i Madrid, och sträcker sig sedan ca 10 år framåt i tiden. Det är den här tiden som det börjar talas om Dalí som en stor konstnär och då han gör sig känd även som självutnämnt geni på flera plan. På skolan blir Dalí bekant med den sedermera kända poeten Federico García Lorca (Javier Beltrán) och en rad andra ganska speciella konstnärspersonligheter. Utanför den personliga storyn gestaltar även filmen den växande fascismen och det stundande inbördeskriget i Spanien. Men det är främst en historia om konstnärskap, gränslös kärlek och hur det kan vara svårt att stänga ute verkligheten även om man försöker.

Pattinson gör bitvis rent grymma scener i sin tolkning av Dalí. Men lika snabbt vänder det och tappar stundvis i trovärdighet. Framför allt kämpar han med den spanska brytningen, en företeelse som för övrigt helt borde förbjudas (välj ett språk, vi fattar att det utspelas i Spanien oavsett!). Filmens stora nackdel är den första dryga halvtimmen som är ganska långsam och tråkig. Det känns som att liknande scener läggs på varandra och att historien inte förs framåt. Men så tar det sig och mitt intresse återuppväcktes. Men kort och gott är det en ojämn film med små guldkorn som ändå gör den klart sevärd. Betyg: en svag 3/5.



En annan typ av galenskap skildras i How to Be. Den handlar om Art (Pattinson), en drygt 20-årig kille som när det blir dags för att ta steget ut i vuxenvärlden snarare har gått vilse i depression och en oändlig längtan efter bekräftelse. Inte minst från föräldrarna som inte ens verkar tycka om sin son utan snarare se honom som något de måste härda ut med. Arts flickvän gör slut, han blir av med jobbet och han tvingas flytta hem igen. Han hittar en självhjälpsbok skriven av en "Dr Ellington" och betalar sedan (den antagligen självutnämnde) doktorn femtusen dollar för att han ska flytta in hos Art och föräldrarna och bli hans personlige terapeut.
Utöver Art och de märkligt uttråkade föräldrarna får vi även möta ett par av Arts vänner som också de har sina, mer eller mindre medvetna, bekymmer och som inte riktigt heller kommit på hur man ska leva.

Det är en film som vill vara (och på sätt och vis också lyckas) udda med idel eljest karaktärer som var och en känns som isolerade figurer utan att på något vis passa ihop med varandra. Det gör att dialogerna ofta blir väldigt konstlade, om än lite småroliga, och att jag även när filmen är slut har lite svårt att greppa vad jag egentligen sett. Pattinson är även här bitvis ganska lysande (scenen när trion jammar för första gången är lite fantastisk), inte minst med sitt minspel och kroppspråk, men historien som sådan är lite för intetsägande för att riktigt skapa empati hos mig för karaktärerna. En bitvis kul, ganska tragikomisk indie-film som inte riktigt vet vad den vill säga. Betyget blir ändå godkänt; en stark 2/5.


tisdag, augusti 03, 2010

Närstudie av trivsam sort

Och jodå, var så säker, jag kommer att ta mig igenom fler Robert Pattinson-filmer den närmaste tiden. inte för att jag blivit besatt på nåt vis utan mer för att det är ett ganska bra sätt att se film; att grotta ner sig i en intressant skådis och se en hel bunke med filmer som han/hon gjort. Skådespelare som alltid gör samma typer av roller faller rätt platt i såna intensiva exponeringar.

Närmast stundar How to Be (2008) samt Little Ashes (2008). Men jag räknar inte med så mycket mer eye candy från Pattinsons sida; bilden här bredvid är från den förstnämnda och i den andra så gestaltar han självaste Salvador Dalí. Jag har ganska tveksamma förväntningar på båda filmerna i allmänhet, tror jag. Men man vet aldrig, som sagt. Ibland överraskas man.