Då har jag som utlovat spanat in ett par filmer till med Robert Pattinson i huvudrollen. Båda brittiska sådana. Och jag måste säga att det är lite imponerande hur olika roller han tar på sig. Jag tycker nog inte att han briljerar hela tiden, men ofta visar han att vi skulle kunna ha en del att vänta i framtiden. Det är inte hans tolkning av Edward Cullen som vi ser om och om igen, det är då åtminstone klart.
I Little Ashes spelar Pattinson ingen mindre än den excentriske konstnären Salvador Dalí. Filmen tar sin början 1922, då Dalí just blivit antagen till en konstskola i Madrid, och sträcker sig sedan ca 10 år framåt i tiden. Det är den här tiden som det börjar talas om Dalí som en stor konstnär och då han gör sig känd även som självutnämnt geni på flera plan. På skolan blir Dalí bekant med den sedermera kända poeten Federico García Lorca (Javier Beltrán) och en rad andra ganska speciella konstnärspersonligheter. Utanför den personliga storyn gestaltar även filmen den växande fascismen och det stundande inbördeskriget i Spanien. Men det är främst en historia om konstnärskap, gränslös kärlek och hur det kan vara svårt att stänga ute verkligheten även om man försöker.Pattinson gör bitvis rent grymma scener i sin tolkning av Dalí. Men lika snabbt vänder det och tappar stundvis i trovärdighet. Framför allt kämpar han med den spanska brytningen, en företeelse som för övrigt helt borde förbjudas (välj ett språk, vi fattar att det utspelas i Spanien oavsett!). Filmens stora nackdel är den första dryga halvtimmen som är ganska långsam och tråkig. Det känns som att liknande scener läggs på varandra och att historien inte förs framåt. Men så tar det sig och mitt intresse återuppväcktes. Men kort och gott är det en ojämn film med små guldkorn som ändå gör den klart sevärd. Betyg: en svag 3/5.
En annan typ av galenskap skildras i How to Be. Den handlar om Art (Pattinson), en drygt 20-årig kille som när det blir dags för att ta steget ut i vuxenvärlden snarare har gått vilse i depression och en oändlig längtan efter bekräftelse. Inte minst från föräldrarna som inte ens verkar tycka om sin son utan snarare se honom som något de måste härda ut med. Arts flickvän gör slut, han blir av med jobbet och han tvingas flytta hem igen. Han hittar en självhjälpsbok skriven av en "Dr Ellington" och betalar sedan (den antagligen självutnämnde) doktorn femtusen dollar för att han ska flytta in hos Art och föräldrarna och bli hans personlige terapeut.Utöver Art och de märkligt uttråkade föräldrarna får vi även möta ett par av Arts vänner som också de har sina, mer eller mindre medvetna, bekymmer och som inte riktigt heller kommit på hur man ska leva.
Det är en film som vill vara (och på sätt och vis också lyckas) udda med idel eljest karaktärer som var och en känns som isolerade figurer utan att på något vis passa ihop med varandra. Det gör att dialogerna ofta blir väldigt konstlade, om än lite småroliga, och att jag även när filmen är slut har lite svårt att greppa vad jag egentligen sett. Pattinson är även här bitvis ganska lysande (scenen när trion jammar för första gången är lite fantastisk), inte minst med sitt minspel och kroppspråk, men historien som sådan är lite för intetsägande för att riktigt skapa empati hos mig för karaktärerna. En bitvis kul, ganska tragikomisk indie-film som inte riktigt vet vad den vill säga. Betyget blir ändå godkänt; en stark 2/5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar