Jag hade väntat ganska länge på Noah Baumbachs Greenberg (2010) innan jag kunde se den, hoppfull efter att ha sett hans tidigare verk (där The Squid är absolut bäst även om Margot fått enligt mig oförtjänt blek kritik). Amerikansk socialrealism när den är som bäst, var förväntningarna.
Filmen inleds med att familjen Greenberg ska fara till Vietnam på semester. Huset och hunden lämnar de i händerna på familjefaderns bror Roger Greenberg (Ben Stiller). Roger har just återhämtat sig från ett nervsammanbrott, heter det, och lämnar psyket i LA för att bo i familjens hus barndomsstaden NY. Till sin hjälp har han även familjens alltiallo, Florence (Greta Gerwig).
Roger träffar sin gamla kompis Ivan (Rhys Ifans) och försöker på flera sätt återuppta livet som det var när han först lämnade NY, gissningsvis någon gång efter College, och han tycks ha svårt att inse att allt inte är på samma sätt eller att alla inte lever i det förgångna som han. Han är självupptagen och bitter i sin livskris och tar ut sin besvikelse på alla omkring. Han tvingas dock till visst ansvar när familjens hund plötsligt insjuknar. Han inleder sedermera någon form av halvhjärtad relation med Florence, som vid sidan av att vara en väldigt tillgänglig alltiallo åt familjen Greenberg har egna misslyckanden och sorger att ta hand om, något som blir mer tydligt ju längre relationen går.
Den är lite svår att beskriva på ett bra sätt den här filmen, men den har, såklart, många gemensamma drag med Baumbachs tidigare filmer. Den obekväma känslan man får av framför allt Roger Greenberg, de speciella och oglamorösa karaktärerna och så det speciella slutet förstås. Men det sätt som Baumbach tidigare lyckats få mig att ömma även för hans mindre sympatiska karaktärer infinner sig inte riktigt den här gången. Men frågan är om det måste vara en dålig sak?
Någonting är det i vart fall som får mig att inte riktigt jubla på samma sätt som med de tidigare filmerna. Jag fastnar inte på samma sätt och även om Stiller gör en duktig insats som Roger är det framför allt birollerna som imponerar på mig. Rhys Ifans och Greta Gerwig håller upp filmen även när Stiller ibland faller åt den mer komiska sidan av sitt skådespel, vilket inte riktigt funkar i den här filmen, enligt mig. En bra film, men inte det mästerverk jag (tyvärr) hade hoppats på. Betyg: 3/5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar