Det är 70-tal och Joan Jett (Kristen Stewart) får höra att tjejer inte kan spela elgitarr och inte får klä sig i manliga rockkläder. Jett trotsar tiden och söker upp den sliskiga musikproducenten Kim Fowley (Michael Shannon) och säger åt honom att hjälpa henne starta ett rockband enbart bestående av tjejer.
Det är början på den verklighetsbaserade filmen The Runaways om bandet med samma namn med de utmanande frontfigurerna Joan Jett och Cherie Curry (Dakota Fanning). Filmen följer bandet från start och ca två år fram i tiden och vi får se dem slå igenom och bli makalöst stora i Japan. Droger, smuts, sex och rock'n'roll. Och en väldig massa girlpower.
Jag måste erkänna att jag var lite tveksam till Stewart som Joan Jett, men hon överraskade verkligen. Det finns definitivt en tuff brud under den där blygsamma ytan, någonting långt mer imponerande än den flugfångemunnade Bella i Twilight-filmerna. Även i intervjuer med Stewart/Fanning har en annan, pratsammare och självsäkrare skådespelerska strålat fram i motsats till de tysta klippen där hon suttit bredvid Pattinson och pratat Twilight.
Även Fanning är riktigt bra som Cherie Curry, sångerskan med den brokiga bakgrunden som lyckas tappa bort sig lite i droger och sexuttryck i berömmelsens bakljus. Visst finns det tillfällen i filmen då skådespeleriet inte riktigt når max vare sig hos Fanning eller Stewart, men över lag tycker jag att de båda gör en mer än godkänd insats. Och Michael Shannon får mig verkligen att vilja slå honom/Fowley, trots att han visade tåga att producera ett gäng tjejer i en tid då tvivlarna var i majoritet.
Jag har som bekant en förkärlek till verklighetsbaserade filmer och den här gör mig inte besviken. Joan Jett har själv varit med och producerat och även Cherie Curry lär ha funnits med bakom kameran som stöd för att göra historien så sanningsenlig som möjligt. Både Stewart och Fanning sjunger själva och det är skrämmande likt originalen (enl skvaller så lär Jett själv inte ha kunnat skilja på sin och Stewarts inspelade röster).
Ska jag säga något negativt så hade jag nog velat se mindre av drogandet och mer av det (politiska) motståndet; de högljudda rösterna som hävdade att bandet inte dög för att de var tjejer. Joan Jett och The Runaways slog in många stängda dörrar för framtida band och lyssnar man på deras musik (som fortfarande håller klass) så kan man höra att de influerat många kvinnliga musiker från 80-talet och fram till idag. Och besöker du youtube så passa på att se några av de klipp som finns från 70-talets The Runaways; det är väldigt likt det man ser i filmen.
Betyget blir en svag 4/5. Jag gillar att bli överraskad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar