Jag är så sjukt stressad plötsligt att hälften vore nog. Det känns nästan som att något ska poppa till i huvudet på mig snart. Om det bara varit sk positiv stress hade jag kanske inte klagat lika mycket eller känt mig så illa till mods hela tiden. Jag går konstant med känslan av att oavsett vad jag gör så borde jag göra något annat, inte minst nu när jag av nån anledning bloggar om stressen istället för att göra något åt det (jag äter dock brunch samtidigt). Men jag har bestämt att tagga ner lite idag och försöka få kontroll över stressen istället. Det låter som en utopi.
Jag tror kulmen nåddes igår när jag, überkontrollerade Sara, fick ett vredesutbrott (it's true!) i hallen och började kasta saker omkring mig och skrika plötsligt. M stod ett par meter bort, tittade förvånat på mig och sa sen "okej, nu tar vi det lugnt" som om jag annars skulle gett mig på fler saker (vilket jag hade lust med, tro mig). Upprinnelsen då var att jag mitt i allt stressande insåg att min vattenflaska läckt ut i väskan med alla skolsaker, däribland de miljarder kompendier som jag just kopierat upp. Och när jag insåg det blev jag bara så trött att det pangade till och plötsligt for det lösa, blöta papper, en idiotisk vattenflaska och typ allt annat som fanns i närheten just då. Märkligt, lite läskigt men samtidigt rätt befriande faktiskt. Naturligtvis lugnade jag mig vid tillsägelsen och hjälpte sen M att lägga upp alla papper på tork. Med ihopbitna käkar såklart. I'm still me.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar