Fyra avsnitt, dvs hälften, har visats av sjätte säsongen av Cold Feet, serien som plötsligt återuppstod efter 12 års bortavaro. Alltid en chanstagning att göra en sån sak, försöka komma tillbaka till den succé det en gång var, det kräver mod men framför allt skicklighet och fingertoppskänsla för vad som funkar och inte. Det kan lätt bli satir.
Men jag måste säga att över lag så är jag ganska nöjd och lite småimponerad än så länge. Cold Feet-känslan finns definitivt, seriens kärna med bitvis barnslig humor och mycket värme finns kvar. Karaktärerna har vuxit på ett verklighetstroget sätt och bekymren nu känns lika troliga som de gjorde för tolv år sedan. Till en början var jag lite tveksam till den äldre versionen av den tidigare så rappa och hyfsat obrydda Jenny (Fay Ripley) men efter en stund så inser jag att det visst är ganska troligt att åtminstone en utav dem vuxit upp till en lite för tantig 50-something kvinna som spenderar en stor del av dagarna med att längta till något mer spännande. Relationen till Pete (John Thomson) känns också äkta liksom att hon slits mellan att vilja ställa upp för honom och samtidigt se till sig själv.
På minussidan så skulle jag främst vilja säga att det är lite väl många tåtar ute, många historier att hålla koll på och alla är inte riktigt lika intressanta. Eddie (Art Malik) till exempel, känns helt ointressant och syskongrälet mellan Jenny och hennes syster om vem som ska ta hand om deras mamma känns inte heller så spännande. Det finns inte ens ett uns av humor i de här trådarna.
Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag gillar att de numera tonåriga barnen har en så väldigt otydlig roll däremot. Jag gillar Adams (James Nesbitt) son Matthew (Ceallach Spellman) tex och att han fått en mer tydlig roll ger en bra balans. Men det är klart, tanken är ju att det ska vara det forna kompisgänget som ska vara i fokus. Så ja, jag är lite splittrad.
Tråkigast (precis som tidigare) är dock David (Robert Bathurst) och hans förehavanden. Han är fortfarande ganska blåst och rätt oförskämt ego och jag känner ingenting annat än "skyll dig själv" om hans usla kärlekslösa äktenskap med hans forna skilsmässoadvokat Robin (Lucy Robinson). (Huga så hemsk jag är...)
Just det fjärde avsnittet tycker jag nog var det bästa hittills och jag hoppas att det fortsätter uppåt efter det. Det hände saker som definitivt öppnar för det i vart fall. Vi får väl se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar