Jag skriver ju alldeles för lite om film nuförtiden, mest kanske för att jag inte ser så mycket som jag brukade. Trötthet gör ofta att jag hellre väljer en serie, vilket inte är särskilt logiskt egentligen. Hursomhelst så tänkte jag dela med mig av lite tyckande om några av de filmer jag faktiskt sett i sommar.
The Nice Guys (2016)
Russel Crowe och Ryan Gosling spelar privatdetektiver i LA på 70-talet och sammanförs då de båda hamnar i en halvt bisarr jakt på en ung kvinna vid namn Amelia (Margareth Qualley). Holland (Gosling) har dessutom en brådmogen och mycket charmig dotter, Holly (Angourie Rice) som spelar en viss roll i filmen. Men ju mindre du vet innan, desto bättre blir nog filmen, så se inte alldeles för långt på trailern... Välspelad och oerhört rolig. Inte minst är detektivduon en större hit än jag förväntade mig. Betyg 4/5. (Bio)
Mr Brooks (2007)
En skådespelare åtminstone jag inte ser så ofta längre är Demi Moore, men hon dyker upp som en vass och envis polis i en modern variant av Dr Jekyll and Mr Hyde där en annan ganska osynlig men stor skådespelare spelar huvudrollen; Kevin Costner. Två stora 90-talsnamn i samma film alltså. Detective Tracey Atwood (Moore) är mitt inne i en smutsig skilsmässa när hon återgår till jobbet efter att ett mord, som liknar tidigare mordfall som hon arbetat med men aldrig löst, plötsligt sker igen. Costner spelar mördaren Earl Brooks, som är en framgångsrik affärsman och älskad make och familjefar på dagen men som på kvällen drar sig tillbaka till sin "keramikhobby" i gårdshuset (...), men som alltså i själva verket är ute och tar livet av slumpmässigt utvalda offer. Påhejad och uppmanad av ett för andra osynligt osynlig alter ego; Marshall (William Hurt). En kväll råkar han få ett vittne på halsen, ett vittne som inget hellre önskar än att få vara en del av hans nattliga mördaräventyr.
Personligen tycker jag att det är en ganska fånig historia som aldrig engagerar särskilt. Det är för många fåniga lösningar för att få till historien och inte ens hyfsat skådespel räddar storyn. Betyg 2/5. (Netflix)
The Legend of Tarzan (2016)
Det är en ganska duktig utmaning att få en 100-årig historia som Tarzan att kännas både sann mot sig själv och trovärdig som film och innan jag besökte bion hade jag bara sett en trailer som inte imponerat så mycket. Alltid ett bra utgångsläge inför en biofilm.
Den här filmen placerar historien om Tarzan i 60-talet då Kung Leopold II just ska till att lämna över Kongo till Belgien och dess kung. Tarzan aka John Clayton (Alexander Skarsgård) har lämnat djungellivet och flyttat till sitt gods i Storbritannien tillsammans med sin hustru Jane (Margot Robbie), långt ifrån den djungel och den gorillafamilj han tillhörde då de två träffades ett antal år tidigare. Så får de besök av George Washington Williams (Samuel L Jackson) som bestämt hävdar att något hemskt är planerat av den belgiske kungen som kommer att drabba Kongodjungelns invånare drastiskt. tillsammans reser de tre och blir vittne till hur Belgien förslavar tusentals svarta människor och hänsynslöst skövlar djungeln i jakt på värdefulla stenar. Hastigt tvingas Tarzan ta fram gamla talanger och ta hjälp av gamla lierade för att avslöja de hemska planerna.
Att man placerar Tarzan i ett historiskt korrekt sammanhang är ett smart drag, enligt mig. Historien blir mer komplex än att handla om djur och människor och jag satt ganska klistrad i biostolen hela tiden. Jackson bidrar med rätt mycket välbehövlig humor, Robbie får dessvärre tala för alla andra kvinnor i filmen och Skarsgårds obehagligt vältränade kropp var det mest omtalade utanför biosalongen. Men de tre funkar riktigt bra tillsammans i filmen och jag tycker att resultatet är både välspelat, spännande och snyggt. Lite trist är det att Christoph Waltz gör en snudd på tjatig repris av flera av sina tidigare karaktärer när han spelar den illasinnade Leon Rom. Betyget blir 4/5. (Bio)
Personligen tycker jag att det är en ganska fånig historia som aldrig engagerar särskilt. Det är för många fåniga lösningar för att få till historien och inte ens hyfsat skådespel räddar storyn. Betyg 2/5. (Netflix)
The Legend of Tarzan (2016)
Den här filmen placerar historien om Tarzan i 60-talet då Kung Leopold II just ska till att lämna över Kongo till Belgien och dess kung. Tarzan aka John Clayton (Alexander Skarsgård) har lämnat djungellivet och flyttat till sitt gods i Storbritannien tillsammans med sin hustru Jane (Margot Robbie), långt ifrån den djungel och den gorillafamilj han tillhörde då de två träffades ett antal år tidigare. Så får de besök av George Washington Williams (Samuel L Jackson) som bestämt hävdar att något hemskt är planerat av den belgiske kungen som kommer att drabba Kongodjungelns invånare drastiskt. tillsammans reser de tre och blir vittne till hur Belgien förslavar tusentals svarta människor och hänsynslöst skövlar djungeln i jakt på värdefulla stenar. Hastigt tvingas Tarzan ta fram gamla talanger och ta hjälp av gamla lierade för att avslöja de hemska planerna.
Att man placerar Tarzan i ett historiskt korrekt sammanhang är ett smart drag, enligt mig. Historien blir mer komplex än att handla om djur och människor och jag satt ganska klistrad i biostolen hela tiden. Jackson bidrar med rätt mycket välbehövlig humor, Robbie får dessvärre tala för alla andra kvinnor i filmen och Skarsgårds obehagligt vältränade kropp var det mest omtalade utanför biosalongen. Men de tre funkar riktigt bra tillsammans i filmen och jag tycker att resultatet är både välspelat, spännande och snyggt. Lite trist är det att Christoph Waltz gör en snudd på tjatig repris av flera av sina tidigare karaktärer när han spelar den illasinnade Leon Rom. Betyget blir 4/5. (Bio)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar