En eftermiddag med ens bästa tjejer kan verkligen vara precis så bra som det är på film. Kanske inte lika spännande eller "pitch-voiceat" som på duken men ändå lika bra för själen på nåt vis. Igår hade vi en lång lunch-hangout hemma hos U som fick sitt andra barn för en dryg månad sedan och det var liksom bekvämt, trevligt och väldigt bra. Inte minst skönt att få prata om lättsamma saker eller lyssna på någon annan vars liv ställts om lite. Skönt att släppa mig själv för ett tag.
Hade vi bott bara lite närmare varann så hade det varit ännu enklare att ta nån lördag- eller söndagsbrunch tillsammans ibland, men då hade det kanske heller inte varit samma sak. Men jag kan sakna det där, att ha "sitt team", några man träffar ofta och otvunget med och som man kan dela sina konstiga tankar med och vars familjer man är snudd på lika bekväm med. Film-idealiskt, jag vet, men man kan ju få önska. Vi ses nog för sällan för att det ska vara riktigt så fullt ut men potentialen finns helt klart och jag tror att vi hängt för länge för att det plötsligt skulle försvinna.
Såvida ingen får för sig att flytta långt bort. Om jag är dålig på att hinna/orka/lyckas träffa mina vänner i samma län så är jag skrämmande dålig på relationer som har längre avstånd än så. Jag visste det redan innan Simon flyttade och även om jag saknar honom så himla ofta så hörs vi enbart på nån chatt med ganska långa mellanrum. Vi tappade väl lite fart redan innan han flyttade iväg, ungefär då han blev sambo (vilket väl är vanligt) men det känns ändå som en riktig förlust, en klokskap jag saknar.
 | |||
| (Typisk bild jag inte skulle lagt upp för fem år sedan :) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar