Motvilligt inser jag att vardagen kommer åter, eller återskapas kanske snarare, även efter en förlust. Vi söker nya rutiner, nya vanor i vår lilla familj. Jag kan le, om än tårögt, åt det faktum att det aldrig tidigare en morgon stått kvar ett fat med fiskrester från måltiden kvällen före. Det hade Mina aldrig tillåtit, men nu är nya tider. Ingen har bråttom ner till lådan och till frukosten på morgonen längre. Ingen påminner mig vid sängkanten om jag ligger kvar en halv minut efter att klockan ringt. Ingen ligger och trycker sig intill mig här på kökssoffan när jag sitter vid datorn på kvällen.
Och jag är så fasligt rädd för att glömma henne.
De andra två har varit mycket i sängen hos oss de kvällar och förmiddagar vi tillbringat där. Det är nytt, men mysigt. Och ett par kvällar har Rosa haft några märkliga stressutbrott och halvsprungit runt och jamat onöjt. Smilla, som förvisso alltid drömt mardrömmar, har ibland flera gånger samma dag jamat högt halvt i sömnen tills vi kommit till henne. Lite otryggt är det på nåt vis. Det går väl över, successivt hamnar vi i vardagen igen.
Och mitt ältande om vad som var rätt och fel har börjat avta. Det känns bra. Inget går hursom att göra ogjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar