Mina 27/12-2001 - 9/1-2015

Vi hade en veterinärtid i onsdags som vi for med Mina på. Vi hade kanske en förhoppning om att hon skulle utredas för något annat än diabetesen, men det var inte riktigt så enkelt. En massa nya prover togs och han försökte flera gånger komma åt att ta urinprov via en spruta i buken, men misslyckades. Vår lilla Mina var tapper men uppenbart alldeles trött och less på att stuvas runt så pass. Veterinären hade startat en tråd om Mina på ett veterinärforum och där gick åsikterna tydligen också mycket isär. Han kände i vart fall att hans kompetens inte längre räckte till och rekommenderade oss att söka vidare om vi kände att vi ville fortsätta. Vi skulle bara först invänta provsvaren.

Och vi var inte beredda att ge upp. Vi planerade att ta kontakten han rekommenderat. Men efter att vi kom hem från besöket så var Mina alldeles tokslut. På kvällen låg hon bara och orkade knappt ta sig upp för att äta. Hennes andning kändes något ansträngd. Vi la henne på handdukar i sängen emellan oss och vi hade vattenskål och lite mat på fat i sängen. Jag var nästan rädd att hon skulle somna in på sängen hos oss under natten. Dagen efter var hon något piggare, gick runt litegrann men var uppenbart fortfarande medtagen och hade svårt att få styrsel på bakdelen av kroppen. Något som kommit till och ökat med tiden, ett känt problem för katter med långvariga blodsockerproblem eller med njurproblem. Hon gick på lådan men orkade sen inte kliva ur utan la sig i den, så jag fick lyfta upp henne och lägga henne på sängen istället. Vi hade fortsatt kontakt med veterinären som gav råd. Vi hoppades att antibiotikan snart skulle börja ge henne lite fart.

Nästa natt blev likadan. På kvällen var det som att hon inte längre orkade hålla sig vaken och sen låg hon bara, med korta andetag. Hon kissade ner sig och vi bäddade runt henne och låg på varsin sida om henne i sängen, alltid med minst en hand på henne. Hon spann när vi kliade henne på huvudet. Dagen efter ringde vi veterinären igen då jag kommit på att jag glömt säga att jag inte trodde hon bajsat på några dagar, kunde det vara förstoppning som bråkade? Det trodde han och vi gav laxeringsmedel med bara litet resultat. Också det jobbigt för henne, även om hon åter var mer vaken. Men hon gnydde nu när vi lyfte henne, spann inte längre när vi strök henne även om hon såg ut att tycka om det. Det var som att hon inte orkade. Veterinären ville vi skulle komma så att han kunde få bort förstoppningen. När vi kom fram var vi ensamma på kliniken. Han hade då precis fått provsvaren vi väntat på och ville börja med att gå igenom dem.

Det var en A4-sida med en massa olika provsvar, säkert fler än 20 värden. I kanten stod ett L eller H på säkert 80% av dem. Det indikerade för låga eller för höga värden. Lågt T4, högt kolesterol, för lite röda blodkroppar, blodbrist, för höga njurvärden, för höga saltvärden, infektionsindikation osv. Det var så mycket och jag förstod vad han ville säga. Han sa att han visst kunde röntga och sen försöka behandla den förmodade förstoppningen som tryckte på hennes kropp så att hon hade svårt att andas. Men det kunde bli långdraget beroende på vad hon skulle svara på. Och jobbigt för henne förstås, utan garantier att det inte skulle bli likadant igen inom några dagar. Och bortsett det så hade vi alla dåliga värden som han inte längre hade några råd för hur vi skulle angripa.

Hon låg på sidan på sin filt på undersökningsbordet och hade nog ont. Hon andades kort och ansträngt. Det var dags och vi förstod det. Jag fick ångest över att det gått så långt men som veterinären sa så hade vi inte provsvaren vid besöket två dagar tidigare. Hon fick lugnande och smärtstillande och vi fick sitta med henne själva en stund. Hon kräktes som vanligt av det, vi torkade och vi strök på henne. Berättade hur mycket vi älskade henne och att vi var så tacksamma för att hon fanns. Vi grät båda och sen kom veterinären tillbaka och satte kanyl på henne. Han frågade om jag ville hålla henne i famnen och det ville jag men jag ville inte trycka ihop henne så hon skulle få svårare att andas. I bilen på väg in hade jag försökt hålla henne istället för att ha henne i lådan men då fick hon svårt att andas. Men oj vad jag ville hålla henne. Jag strök henne när hon slutade andas av medlet hon fick. Det tog slut. Och vi var förtvivlade av sorg.

Vi satt kvar med henne länge. Jag ville känna hennes päls mellan fingrarna, pussa hennes huvud och liksom kapsla in alla intryck av henne för evigt. Jag ville att hon skulle vakna igen. Att vi skulle få åka hem och allt skulle vara som vanligt.

Det var bara vi på kliniken under hela tiden. Det var skönt och kändes nästan tänkt. Vi fick den tid vi ville, hon behövde inte träffa på några hundar eller andra djur på vägen in. Jag hade önskat att hon sluppit åka in, hon tyckte ju aldrig riktigt om det, men vi hade inget val. Innan jag klev in med henne i bilen på väg dit höll jag henne i famnen och hon tittade storögt på all snö i trädgården, såg fåglarna och redan då var det som att jag visste att det skulle vara hennes sista stund där.

Vi kom hem med en tom bur. Hem till ett anpassat hem för vår sjuka katt. Blodsockermätare och kanyler. Kattlådor i varje rum, filtar utlagda för extra sovplatser, matskålar och vattenskålar överallt. Antibiotikatuber och dokumentet där alla blodsockermätningar och hennes hälsa dokumenterats minst två gånger per dag sedan mitten av oktober. Överallt finns hon och vi orkade inte städa undan det. Idag får vi väl försöka ta tag i det. Men jag vill inte riktigt städa bort henne heller. Jag vill att hon ska vara här, komma springande och sno sig kring mina ben som hon brukade. Ligga nära mig vart än jag sitter, som hon brukade. Spinna högt för att få min uppmärksamhet.

Jag hoppas att hon vet och kände ända in i slutet hur oändligt älskad och uppskattad hon var. Att hon förstod att vi gjorde vad vi kunde. Att vi inte menade att hon skulle lida. Vi är stolta och tacksamma för att ha fått vara hennes personal. Hon som inte tyckte om att vara ensam var omgärdad av oss dygnet runt de sista dygnen. Låg med huvudet på M:s hand och med tassen på min hand sista natten.

Hon fattas så att det värker. Älskade, älskade Mina. Tack för allt vår vackra björnkatt, vår Mina-Mi, vår Minuskatt, vår Mini.