Nu får gärna den här eländiga förkylningen ge sig. Hostan verkar bara bli värre och inatt trodde både jag och M att jag skulle kvävas. Han väckte mig när han blev rädd för att det lät just så och fick mig att sitta upp trots evig trötthet (det har varit ruggigt svårt att få somna ens) och dricka varmt te med honung. Vilket faktiskt hjälpte lite. Annars verkar whisky faktiskt hjälpa lite, men bara för stunden och jag kan ju inte sitta och håva ner whisky i tid och otid.
Jag ska inte klaga mer men jag känner mig less och dessutom besviken över att behöva spendera den så efterlängtade ledigheten på det här viset. Det var inte riktigt planen. M är också trött och halvrisig så istället för att ha hunnit få lite nyårsfint i huset ser det mest ut som huset som nån glömde. Koppar överallt, snytpapper som väller över papperskorgar och i allmänhet ingen ordning.
Jag har iallafall snart sett mig igenom alla avsnitt av Downton Abbey igen. Jag fick lust att börja från början då jag inte riktigt mindes alla turer och det har varit en trevlig sysselsättning. När jag tittar såhär i sträck känns det som att det varit mer elände än myspys, vilket jag nog inte tänkt förut. Folk dör till höger och vänster och det här med barnafödande verkar ju väldigt olycksförföljt när jag tänker på det. De har alltid varit på favoritlistan men Mr Carson och Mrs Hughes känns än mer som grundpelare i serien och jag har tom utvecklat en högre medkänsla och gillande av Thomas, förvånande nog då han annars varit i botten nästan alltid.
Jag måste nästan försöka hitta en bok eller serie som ger mig mer utav England under den här tiden. Jag gillar det verkligen. Jag tror rent av att den där önskeresan till England för att se landsbygden och några såna där giganthus som Downton måste göras verklighet av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar