Har just pratat med en av mina småbröder i telefon. Precis som nästan alltid drabbas jag av akut saknad efter mina syskon och deras barn och familjer. Önskar verkligen att de fanns inom körhåll så att man kunde fara över dagen och säga hej och liksom finnas med i deras, framför allt barnens, liv. Speciellt det där mer vardagliga.
Det har faktiskt funnits med i diskussionen mer än en gång, då jag och M pratat om förändringar, att vi kanske skulle flytta söderut. Men samtidigt trivs vi så bra här, jag känner mig verkligen hemma i Västerbotten och Norrland och är nog inte alldeles redo att packa väskan.
Men jag önskar att vi hade möjlighet att fara ner oftare. Och att det inte alltid blev ett sånt bestyr när vi väl gör det, vilket det blir då de är så många och alla vill ha sin tid. Jag saknar att vara en aktiv och närvarande moster/faster i vart fall. Jag hade förstås kunnat vara bättre på att ringa och försöka hänga med på så vis, men det är inte alltid heller så enkelt. Och det har ibland varit stunder av frustration och oro då de varit allvarligt sjuka och då distansen känts ännu större. Men så är det.
Just därför spelar jul och födelsedagar ganska stor roll, då är det som lite enklare att finnas till. Så jag får väl jobba på min inköpslista, hur materialistiskt och konsumtionshetsigt det än må låta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar