Så allhelgonahelgen. Har funderat lite över det där de senaste dagarna. Om man bortser från den religiösa biten till vilken jag inte erkänner mig ens lite så kan jag väl tycka att det är fint att ha en dag då vi tänker lite extra på dem som inte längre har lyckan att finnas bland oss.
Å andra sidan så vet jag inte om jag personligen riktigt är i behov av just en sån dag. De finns som med mig ändå. Jag kan höra min kloka mormors råd (eller i vart fall så som jag tror att de skulle låtit) ibland och jag påminns om min snälla farmor varje gång lil'sis (helt ovetande, hon var så liten när de gick bort) kommer hem med en påse bridgeblandning. Lukten av smedja eller någon som röker pipa ger bilder av min morfar och volvo-taxibilar är för evigt förknippat med min lite sträva men kära farfar. Jag minns också hur min långa pilot-farbror brukade lyfta upp mig högt över huvudet och leka flygplan (till min skräckblandade förtjusning).
Jag kan fortfarande minnas lukten av J, spädbarnet jag var personlig assistent åt och många är de tanter och farbröder på hemmen där jag jobbat som av olika anledningar fastnat i mitt hjärta lite extra.
Främst kanske jag fortfarande bär med mig saknaden efter pappa. Inte varje dag längre, men nära på, finns han i mina tankar, ömsom i glada minnen, ömsom mer ledsamma. Jag försöker att inte alltid återgå till de sista veckorna på IVA då vi nästan desperat försökte lappa ihop det som varit så trasigt trots att det pga den medicinska utrustningen mest blev envägskommunikation, men samtidigt är det sista möten som jag är innerligt glad att jag fick. Att vi fick, alla syskonen och pappa. Jag saknade pappa redan innan han somnade in, men den här definitiva saknaden är i vissa avseenden svårare att bära. Det är dock lättare nu att minnas och tänka på pappa som han var bortom sin nästan livslånga sjukdom. Min snälla, snälla pappa.
Så jag vet inte. Kanske behövs den här dagen, kanske inte. Kanske finns det ändå så mycket minnen i oss själva, i lukter, saker, situationer och annat som gör att vi aldrig glömmer. Å andra sidan skriver jag det här just idag, så det kanske inte är så dumt ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar