Vad behöver vi för att minnas?

Så allhelgonahelgen. Har funderat lite över det där de senaste dagarna. Om man bortser från den religiösa biten till vilken jag inte erkänner mig ens lite så kan jag väl tycka att det är fint att ha en dag då vi tänker lite extra på dem som inte längre har lyckan att finnas bland oss.

Å andra sidan så vet jag inte om jag personligen riktigt är i behov av just en sån dag. De finns som med mig ändå. Jag kan höra min kloka mormors råd (eller i vart fall så som jag tror att de skulle låtit) ibland och jag påminns om min snälla farmor varje gång lil'sis (helt ovetande, hon var så liten när de gick bort) kommer hem med en påse bridgeblandning. Lukten av smedja eller någon som röker pipa ger bilder av min morfar och volvo-taxibilar är för evigt förknippat med min lite sträva men kära farfar. Jag minns också hur min långa pilot-farbror brukade lyfta upp mig högt över huvudet och leka flygplan (till min skräckblandade förtjusning). 

Jag kan fortfarande minnas lukten av J, spädbarnet jag var personlig assistent åt och många är de tanter och farbröder på hemmen där jag jobbat som av olika anledningar fastnat i mitt hjärta lite extra.

Främst kanske jag fortfarande bär med mig saknaden efter pappa. Inte varje dag längre, men nära på, finns han i mina tankar, ömsom i glada minnen, ömsom mer ledsamma. Jag försöker att inte alltid återgå till de sista veckorna på IVA då vi nästan desperat försökte lappa ihop det som varit så trasigt trots att det pga den medicinska utrustningen mest blev envägskommunikation, men samtidigt är det sista möten som jag är innerligt glad att jag fick. Att vi fick, alla syskonen och pappa. Jag saknade pappa redan innan han somnade in, men den här definitiva saknaden är i vissa avseenden svårare att bära. Det är dock lättare nu att minnas och tänka på pappa som han var bortom sin nästan livslånga sjukdom. Min snälla, snälla pappa.

Så jag vet inte. Kanske behövs den här dagen, kanske inte. Kanske finns det ändå så mycket minnen i oss själva, i lukter, saker, situationer och annat som gör att vi aldrig glömmer. Å andra sidan skriver jag det här just idag, så det kanske inte är så dumt ändå.

En prinsessas drömdagbok

Något jag kan sakna från mitt gamla jobb är att det inte spelade så stor roll vad jag tog på mig innan jag for dit. Lusten och orken att klä mig för de där två minuterna i omklädningsrummet innan scrubsen drogs på gick över ganska fort. Inte som att jag klädde mig som en luffare heller kanske, men det spelade som inte så stor roll. 

Nu är det ett evigt hummande och suckande här på morgnarna innan jag kommer fram till nåt som både känns bekvämt, passar humöret och ser någorlunda anständigt ut. Och nästan varje morgon känns det som att det slutar med nån form av kompromiss. Så jo, jag saknar de halvt illasittande scrubsen ibland.

Fast allra helst hade jag velat ha nån som la fram kläder åt mig varje morgon och som med bestämd röst sa att just den kombon blev bra och såg snyggt ut. Inte för att jag minns att jag var så överdrivet nöjd jämt när detta sist skedde för sisådär 25 år sedan, men ändå.

Kaffe ger små bröst?

Det finns magiskt många konstiga forskningsprojekt. Ikväll läser jag att kaffe ger små bröst. Eller ja, kan ge iaf. Jag är verkligen ingen kaffedrickare, de få gånger jag provat har jag inte på något sätt förstått vad som är tjusningen (ungefär som med rökning).

Min mormor brukade säga att man inte är vuxen förrän man dricker kaffe (och jag gjorde som nästan-tonåring några tappra försök att dricka mjölk resp socker med kaffe, utan framgång) och jag får väl inte riktigt ihop hennes kloka gumma-synpunkt med detta nya forskningsrön. Jag är en ovuxen med stora boobs, hur låter det? Det stämmer kanske iofs in ganska bra...eller?

Konstiga nattliga funderingar man kan ha. Jepp, jag är trött. Har installerat ny hårddisk (vilket tog forever), sett på dålig film och (tydligen) varit med om en jordbävning så jag måste vara ursäktad.