Fars dag idag. Och jag blir faktiskt inte ledsen av att läsa på FB osv om allt firande som vänner haft med sina fäder. Det är fint och inget kan ändra det faktum att min pappa inte längre finns. Och så vet jag att även om han gjorde det är chansen ganska liten att jag hade firat honom i den bemärkelsen, det fungerade ju inte riktigt så mellan oss längre. Ett sms kanske han hade fått, eller troligare ett vykort.
Men när vi var små firade vi pappa och han blev alltid lika glad och stolt oavsett vad vi kom hem med. Om det så var egenhändigt ritade teckningar, pärlplattor eller köpta slipsar (pappa bar slips kanske 3-4 gånger under sin livstid). Stolthet är nog det jag minns från pappas ögon vid de tillfällena.
Nån skrev på twitter att man inte borde fira Fars dag eftersom det är en så självklar uppgift. Men jag vet inte om jag håller med. Är det så självklart verkligen? Det borde kanske vara det men det är ju inte det. Och är det därför vi firar? Att det är kommersiellt kan jag däremot hålla med om, men det kan man ju å andra sidan välja själv egentligen. Att uppmärksamma personer man tycker är bra är väl dock aldrig fel, oavsett hur självklara roller de har eller inte.
Men nog är vi många som saknar idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar