Igår hämtade vi hem askan efter Mina. Vi tog halvdag båda och åkte tillsammans. Jag hade hårda kökar och migränkänning redan från morgonen. Vi hade inte bokat någon tid men ganska snart efter att vi gått in på veterinärstationen och ställt oss i hallen för att vänta på att någon skulle ha tid så kom 'vår' veterinär ut från ett rum. Jag såg hur han liksom hajade till, stannade upp och skyndade fram till oss. Han hämtade vår urna och frågade hur det var. På ett sätt var det trevligt att återse honom, att få tacka igen för allt han gjorde, å andra sidan var det en lite jobbig påminnelse också. Men jag blev glad att han mindes, det kändes fint.
Nu har vi en träurna som skramlar lite märkligt när man skakar på den. Jag vet inte än vad vi ska göra av den. Spara? Sprida ut? Gräva ner? Jag har ingen aning. egentligen spelar det inte så stor roll heller, Mina är inte kvar och jag har ingen tro som ger en känsla av att något av alternativen skulle spela någon som helst roll. Hon finns inte mer och minnet finns inte i urnan.
Mellankatten (numera yngstkatten) Rosa fortsätter att upplevas stressad, pratar uppmanande och ofta och det oroar oss lite. Skulle tro att vi är överkänsliga efter allt som var med Mina. Men det är samtidigt nästan ett år sedan vi hade ett återbesök med henne för att kolla T4-värdet efter behandlingen hon gjorde i Uppsala, så det är kanske ändå dags att åka. Lika bra att få det gjort. Vi ska be dem kolla tänder och allmän hälsostatus när vi ändå är där. Jag tror egentligen att hon mest är less på vintern och kanske att rollerna förändrats när de bara är två. Men lika bra att få säkerhet i det.
1 kommentar:
Jag har Palten och Ebba i en garderob i hallen. Ja, askan då alltså. Vet inte heller vad jag ska göra av dem. Men, de är hemma i alla fall och det känns skönt.
Skicka en kommentar