Så blev det februari bara sådär. Hastigt flyger tiden förbi på nåt vis. Det positiva med det är att det tydligt blir ljusare ute. Inte längre nattmörker när vi far iväg på morgonen och det känns faktiskt som att det kommer in mer solljus genom kontorsfönstret under dagen.
Vi har fått brev om att askan efter vår finaste Mina är färdig att hämta hos veterinären. Vi drar oss lite för det, men det måste göras inom en månad så det är bara att ta tag i det. Möjligen har vi möjlighet att ta ut lite flex på fredag eftermiddag och hinna fara efter 'henne'.
Hon fattas förstås fortfarande. Jag glömmer ibland att hon är borta, tänker att jag hör henne. Imorse när jag vaknade före larmet och låg och vred mig lite i sängen funderade jag en kort sekund över om hon inte skulle komma upp i sängen. Det brukade inte dröja många sekunder efter första rörelsen innan hon var där bredvid mitt ansikte och nosade för att se om jag var vaken. Fin-Mina.
De andra är fortfarande mer sociala och de tar för sig mer vid mattider. Lite mer fajt om maten än innan då de lät Mina få första tallriken, alltid.
Bra är i vart fall att jag börjat minnas henne som levande igen, inte bara ser henne liggande död på bänken hos veterinären. Bilden finns kvar, men inte lika tydligt och inte bara. Jag hör hennes spinnande, minns dråpliga historier om henne och ser henne må bra och vara sitt friska, nära jag. Det känns riktigt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar