Update på diabetesfronten

Det svajar i blodsockerlandet. Det fortsatte vara stadigt för högt (om än ändå en hel del lägre än ursprunget) med ett par kvällsdippar förra veckan så vi ombads höja dosen ytterligare. Till en början blev det fortsatt nästan samma höga värden men så efter ett par dygn gick det plötsligt ner en hel del. Både igår kväll och ikväll sitter jag på nån slags vakt och kollar sockret med 30-60 minuters mellanrum, orolig att det ska golva. 

Igår kväll var före-värdet som efter-värdet brukat vara så jag återgick till förra dosen. Då kom hon ner till 5,1 innan det verkade stabilisera sig. Imorse gav jag åter gamla dosen och åkte lite oroligt till jobbet. Ikväll hade hon 12 i före-värde, nästan lägre än vad hon haft i efter-värde (med de två nämnda kvällsdipparna förra veckan som undantag) så jag backade efter lite funderande ännu ett steg i doseringen. Nyss tog jag det vanliga kvällsvärdet och det visade på 4,3 alltså strax över vad vi ska se som lägsta ok-värdet (det ska ligga mellan 4-7 som normalt värde). Så nu är jag lite oroad igen och har just gett henne lite att äta i hopp om ett bara lite lite högre värde om nån halvtimma, timma.

Min lilla skräpkatt. Som jag önskar att det här kunde bli vardag så att det 'bara' var insulinet som skulle ges. Nån gång hoppas jag, snart gärna. Veterinären säger att svårreglerat blodsocker ofta kan relatera till dålig tandstatus så jag måste boka tid för att åtgärda det också. Imorgon vill jag hursom ha lite nya råd av vår eminenta veterinär så jag kanske slipper oron så då ska jag boka in det också.

Bättre och bättre...

I förrgår när vi kom hem från jobbet fanns bara en liten pöl i huset att torka. Detsamma nu i morse. Ska det vända nu? Jag törs inte riktigt tro det. Men sockret har sjunkit. Från att tidigare ligga på över 30 ständigt börjar vi nu vara under 20 som regel. De sista kvällarna har det dock tokdykt efter kvällsdosen insulin, upp till 11 enheter på ett par timmar. Jag vet inte riktigt om det är så bra. Jag tycker att hon varit lite orolig, varit extremt närhetsbenägen och känts lite ostadig. Fast det sista kan vara inbillning från mig för att jag är orolig. Hon har tickat nedåt 6-7 mmol/L och jag har då tagit lite extra kontroller senare för att se att det inte fortsatt nedåt. Lite läskigt är det faktiskt. Men såklart toppen att det verkar närma sig.

Efter förra rapporteringen tyckte veterinären att det är lite för ojämnt och det lär han nog tycka nu också. Men hur vi ska komma till rätta med det vet jag inte riktigt. Återstår att se vad han säger denna gången.

Kalas-krock

Så har vi då stött på vårt första "gå-bort-problem" som följd av diabetesen. Vi hade nog inte någon av oss riktigt tänkt på det, förrän M sa åt mig att göra mig i ordning eftersom vi skulle behöva åka till hans syster på kalas för systersonen senast kl 17. "Hur blir det då med insulinet halv sju?" Tystnad. Just det.

Det gick inte att komma sent och att ta det vid ett annat tillfälle verkade inte heller vara en lösning så M är på väg själv dit. Lite tråkigt, tycker förstås jag som handlat presenten och sett fram emot att träffa hans systers familj igen, det var nämligen ett tag sedan sist nu. Men jag skulle å andra sidan offra vilket kalas som helst för att svartsvansen ska få må bra. Så är det bara.

Kalas får det bli en annan gång. Sicken tur då att det fortfarande finns städuppgifter kvar hemma åt mig så att jag inte blir uttråkad medan M är iväg och roar sig....