Det har fortsatt varit stark betoning på tv-serier det senaste. Mest för att jag får för mig att koncentrationen och orken inte räcker, delvis också för att jag aldrig lyckas bestämma mig för vad jag vill se, såvida jag inte springer på bio. Så ja, inga giltiga ursäkter egentligen. Mest en massa dum tid till halvbra serier.
Anyway, det här är det mesta av det jag sett sedan sist:
The Intern (2015) -regi av Nancy Meyers
Jules Ostin (Anne Hathaway) är en framgångsrik kvinna i 30-årsåldern som lyckas starta ett webbaserat klädföretag vars framgångar överträffade allas förväntningar redan första året. Hon arbetar hela tiden men känner ändå att hon inte hinner med allt och har ständigt dåligt samvete för at hon inte är hemma med familjen (man och 5-årig dotter) mer. Som ett steg i framgången hakar företaget på ett nytt projekt som anställer pensionerade personer som praktikanter. En av dessa är Ben Whittaker (Robert De Niro), en 70-årig man som ledsnat på sitt hemmaliv sedan hustrun dött och han gått i pension. Till en början är inte Jules särskilt intresserad men självklart ändrar sig det på vägen och de båda visar sig vara ett ganska bra team.
Det är en sockersöt film som absolut kan vara allt man behöver en trött fredagskväll. Jag gillar framför allt att Jules inte måste vara elak eller obrydd bara för att hon är stressad karriärkvinna; den karaktären har vi sett för mycket av redan. Samtidigt så tänder storyn aldrig riktigt till ordentligt. Saker faller på plats som i en saga och ärligt talat är det ganska orealistiskt rakt över. Men jag gillar det ändå. Det är fint och lite småroligt. Och inte minst välspelat! Betyg 3/5. (Viaplay)
Enough Said (2013) -regi av Nicole Holofcener
James Gandolfinis absolut sista roll innan han avled på tok för tidigt blev mot Julia Louis-Dreyfus i den här lite stillsamma romantiska filmen om ett medelålders par som hittar kärleken igen efter sina respektive skilsmässor. Eva (Louis-Dreyfus) är massör och släpar runt sin bänk i tid och otid hem till minst sagt blandade typer av människor. Albert (Gandolfini) oroar sig för att hans dotter ska flytta hemifrån men har i övrigt en ganska laid-back inställning till tillvaron. De båda träffas på en fest och det visar sig att de funkar ganska bra ihop. Men komplikationer uppstår förstås, eller snarare; vi får se dem uppstå i ett ganska långsamt mak.
Jag gillar humorn och kemin dem emellan och det ganska trovärdiga inledande (men osmickrande förstås) tveksamheterna som Eva hyser mot Alberts ganska oglammiga liv och yttre. Också Toni Collette förgyller filmen i birollen som Evas vän Sarah. En mysig film som förvisso skaver lite obekvämt efter ett tag men på ett ganska trovärdigt sätt alltså. En väldigt välspelad film som dock ger lite tråkig eftersmak med tanke på att det inte blir mer för Gandolfinis del. Betyget blir 3+/5 (Viaplay)
10 Cloverfield Lane (2016) -regi av Dan Trachenberg
Michelle (Mary Elizabeth Winstead) lämnar sitt hem och sin vigselring i en hast och sätter sig i bilen, upprörd och till synes bara planlöst körande bort från något/någon. Lika hastigt råkar hon ut för en olycka och hamnar i diket. När hon vaknar upp sitter hon i en källare med ett dropp i armen och en kedja runt foten utan att veta var hon befinner sig. Det visar sig att hon tagits om hand av två män; Howard (John Goodman) och Emmett (John Gallagher Jr) och under tiden som hon varit medvetslös så har USA alt hela jorden drabbats av någon form av katastrof där alla människor utan skydd omkommit. Enligt Howard går det inte att ta sig ut igen utan att dö och med flera säkerhetsanordningar har han sett till att det inte heller går alldeles enkelt. Han har å sin sida förutsett en katastrof av något slag och byggt sin underjordiska bunker en längre tid. Där finns vattenrening, el och mat för de tre länge. Michelle är inte helt säker på vad som är sant och inte, och när hon försöker komma närmare den yngre och till synes lite lättledda Emmet så bryter Howard alltid in.
Titeln säger förstås en del så jag kan väl inte säga att jag blev vidare värst förvånad över slutet, men det är i vart fall vad som totalkraschade hela den här filmen. Den byggs upp psykologisk väldigt bra till en början men sen kommer den inte riktigt längre. Det blir aldrig särskilt läskigt det gör mig lite besviken. Behållningen är Goodmans rollprestation som är otrevlig och småmysig på en och samma gång. Han gör rollen som den uppenbart lurige Howard med den äran. Winstead gör det inte heller dåligt men hennes roll är inte riktigt lika välspelad. Majoriteten av filmtiden hamnar på en svag trea medan slutet landar på en etta. Så ja, betyget blir 2-/5 och jag kan verkligen inte förstå alla hyllande recensioner den fått. (Bio)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar