A room with a view

Har jag sagt att jag fått ett alldeles eget kontorsrum? Väldigt lyxigt känns det, men också oerhört välbehövligt. Jag ska inte låtsas som att jag inte saknar att dela kontor med min roliga kollega, för det gör jag absolut också, men samtidigt känns det som att jag fått ett annat fokus redan på den här korta tiden. Jag kan välja när jag vill/behöver vara social, jag kan stänga dörren när jag vill och ta samtal när de kommer osv. Det är skönt. Tidigare så försökte jag passa in och ringa lite känsligare samtal då jag var tillfälligt själv på rummet och jag undvek att svara i telefon då kollegan satt i telefon, eftersom det var omöjligt för mig att höra och fokusera på mitt eget samtal. Detsamma med uppgifter som kräver lite extra fokus för att inte bli fel, det sparade jag på till bra tillfällen. Klart att det funkade, men det var lite jobbigt. Speciellt då det varit ett ganska högt tempo och tryck på jobbet ett bra tag nu.

Jag vet inte om det är ålder, stress eller nåt knas med mig men jag tycker mig ha blivit väldigt ljudkänslig på så vis att jag har svårt att stänga ute ljud. Som att alla ljud nästan blir lika starka och tydliga. Det är ganska uttröttande. Det gör mig lätt lite grinig då det är stökigt, som när det pratas på fler håll samtidigt under ett möte, eller ännu värre i lunchrummet. Vissa dagar stör det inte så mycket, andra så snurrar det till sist bara och jag får svårt att hålla tråden.

Jag i Office Space :)

Nu när vi ändå behövde flytta om kontoren på vårt våningsplan så blev det ett singelkontor över som min chef erbjöd mig. Och det ligger längst in, till och med innanför ett annat kontor så det är inte heller ett rum som många passerar. Jag har ganska precis flyttat dit, en vecka sedan, så jag har inte riktigt vant mig än. Men det känns lyxigt och skönt.