Betyg: 1,5/5
Det var en stund fara för att den här recensionen inte skulle bli av. Jag höll nämligen på att stänga av filmen efter sisådär 20 minuter. Vid den tidpunkten hade nämligen allt bara varit en lidelse som nästan gjorde fysiskt ont. Jag brukar dock aldrig stänga av film så jag fortsatte se. Blev det bättre? Nah.
I What to Expect When You're Expecting (2012) får vi följa fem eller fler (vem höll räkningen?) par som på samtliga textboksätt blir gravida. Ni vet; av en slump, efter att ha slutat försöka i flera år, efter ett one night stand, via adoption etc etc. Alla varianter (nästan) finns med. I vart fall de heterosexuella.
Sen får vi lära oss en massa om kvinnligt respektive manligt föräldraskap. Kvinnor blir elaka bossar som styrs av hormoner och som måste få som de vill. Män å sin sida blir mähän som lär sig att säga vad de tror att kvinnorna vill höra, som inte längre 'får' ha sex med sina kvinnor (annat än vid utpressningssyfte) och vars enda andningshål är den pappagrupp de skapat (på kvinnornas initiativ förstås) där allt som sägs stannar i gruppen.
När jag kommit över den där första halvtimmen då samtliga par ska presenteras på ett 'skojfriskt' vis, blev filmen faktiskt lite lite bättre. Inte bra, men bättre. Faktum är att det finns stunder där filmen toklyfter, om så bara för någon halvminut, men av någon anledning är regissören Kirk Jones livrädd för det minsta allvar och måste pruttskoja till det så snart det händer.
Visst ÄR det kul ibland, men det håller inte i särskilt länge det heller. Bäst är historien kring Rosie (Anna Kendrick) och Marco (Chace Crawford), som av en händelse också är den enda som inte omgärdas av tokroligheter.
Jag läste att filmen bygger på en bok som tydligen utsetts till en av de 25 mest viktigaste de senaste 25 åren. Jag kan som inte riktigt få till i huvudet vad det är för en viktig bok som blivit den här filmen.
Slutet räddar upp filmen lite, Elizabeth Banks lyckas kanske bäst i att växla mellan komik och allvar och Chris Rock är...Chris Rock, vilket funkar bra ibland. Jennifer Lopez är däremot fortfarande ingen skådis värd namnet och Rebel Wilson repriserar åter sin stendumma, tjocka och lite gräsliga karaktär från Bridesmaids, ungefär som Thomas Lennon (vars mimik dock är rätt kul). Även Cameron Diaz, Ben Falcone, Matthew Morrison (Glee), Dennis Quaid och Joe Manganiello (True Blood) återfinns ibland de många huvudrollerna.
Kanske är jag orättvis, och kanske var jag på helt fel humör när jag såg den här filmen, men jag kan för tillfället inte ge ett högre betyg än 1,5/5. Kanske att den skulle kommit upp till godkänt en annan dag, men jag är tveksam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar