Betyg: 3,5/5
I en hyfsat närstående framtid arbetar Joe (Joseph Gordon-Levitt) som yrkesmördare, eller Looper. Han dödar människor från ytterligare 30 år framåt i tiden, som skickas till ett öde fält en viss tidpunkt varje gång, där Joe står redo med bössan för att hastigt ta livet av de ansiktsövertäckta offren och sedan ta åt sig av betalningen som satts fast på ryggen på offret. Joe är en av flera som har det här som uppdrag; att ta livet av personer som i framtiden skapar problem, men som inte behöver dumpas om de dödas i dåtid. Men det går ett rykte att en ny maffiaboss i framtiden håller på och stänger looparna; han skickar tillbaka yrkesmördarna själva, lägger till en extra stor belöning och med det är jobbet slut. De vet hur de kommer att dö om ganska exakt 30 år.
När en av Joes kompisar, Seth (Paul Dano), misslyckas att döda sitt egna framtida jag, ställs saker lite på sin spets och Joe hamnar i en historia som både blir actionfylld såväl som filosofisk. Vilka eventuella hot i framtiden skulle man ta dö på tidigt, om man hade chansen?
Jag hade mina tveksamheter innan jag gick in i biosalongen för att se Looper (2012). Få är de filmer med tidsresor som en del av handlingen jag sett som faktiskt lyckats bra. Jag tänker såklart på samma filmer som många andra nämnt i samband med denna; Inception (2010) och Twelve Monkeys (1995). Gordon-Levitt återfinns i den förstnämnda och mannen som i Looper spelar hans framtida jag*, Bruce Willis, hade huvudrollen i den andra.
Men bortsett från ett par frågetecken så ror den hyfsat oerfarne regissören Rian Johnson hem det på ett skickligt så väl som snyggt sätt. Det blir spännande, tänkvärt och riktigt bra. Där det brister något, i mitt tycke, är den filosofiska biten. Det blir nästan lite på gränsen till smetigt mot slutet, men bara nästan.
Men framför allt så har jag ofantligt svårt för bilden att det är världens mammor (eller kvinnor för den delen) som är de enda som har rollen, uppgiften och förmågan att förhindra barn att bli framtidens olyckor medan männen får den lika illasittande rollen som de som har möjligheten att förstöra de små (pojkarna) antingen genom sin tysta bortavaro eller sin våldsamma närvaro. Och det förtog en hel del av min känsla av filmens budskap i slutet.
Men som sagt så är det en ganska snygg (men inte överdådig) film som är välspelad av såväl Gordon-Levitt och Willis men även av Emily Blunt, som finns med i en bra balanserad roll. Någon riktig Inception-upplevlese är det dock inte riktigt i min bok, och som sagt tycker jag att det fanns en del att uppdatera i själva budskapet. Så den når inte riktigt ända till fyran, även om det är väldigt, väldigt nära. Betyget blir 3,5/5.
*bara jag som tycker Gordon-Levitt såg ruskigt creepy ut när han var modifierad för att passa som en ung Bruce Willis?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar