Rec: Alien Resurrection (1997)

Betyg: 3/5

Tvåhundra år efter att Ellen Ripley (Sigourney Weaver) dog för att utplåna alien-drottningen hon bar på har militära forskare ombord på rymdkryssaren Aurega efter sju misslyckade försök fått till en klon av Ripley bra nog så att de kan få ett levande drottningembryo från hennes bröstkorg. Eftersom själva Ripley-klonen verkar fungera så pass bra bestämmer de sig även för att behålla henne levande ett tag. Samtidigt ansluter ett skepp med 'rymdpirater', anlitade av den militära ledningen att kidnappa ovetande besättningsmän i hypersömn för att fungera som värdar för nya aliens. En av piratskeppets besättningskvinnor, Call (Winona Ryder), tycks dock ha en egen agenda väl ombord på Aurega.

Den här fjärde filmen om Ripley, Alien: Resurrection (1997) är regisserad av den för mig ganska okända franska regissören Jean-Pierre Jeunet. Den är dock skriven av Joss Whedon, mannen bakom storheter som Firefly (2002) och Buffy the Vampire Slayer (1992) osv. Och det märks. Inte bara för att vi den här gången till och med har två kvinnliga bad-asses i huvudrollerna. Historien bär många spår av Firefly/Serenity (eller egentligen är det ju tvärtom då Alien-filmen kom före), både vad gäller karaktärer och miljöer. Det är också hans lite charmiga manusstil som gör filmen. Handlingen i sig är kanske inte så fantastisk, ibland känns det snudd på krystat för att hålla kvar något från den tidigare triologin, men den lättsamma känslan gör filmen underhållande åtminstone. Svårast har jag den här gången för Ripley själv, eller klonen av henne. Till en början känns hon droid-lik med bristande känsloliv och till synes svag överlevnadsinstinkt, något som byts ut lite under vägen. Lite för mycket av den gamla Ripley är dock borta för att jag ska känna igen henne, och det är lite synd. Kanske känns inte heller riktigt Weavers tidigare väldigt övertygande skådespel lika helhjärtat den fjärde gången. Ryder gör en okej roll och även resten av birollerna (med undantag för Gary Dourdan, alltid överspelad) känns bättre castade än vad jag kan säga om de två tidigare filmerna.

För mig som är stort fan av Firefly/Serenity blir det här för mycket Whedon och för lite ursprungliga Alien för att det ska kännas som en riktig uppföljare. Det är ingen dålig film men tyvärr känns den nog lika onödig som de övriga två uppföljarna, om jag ska vara riktigt ärlig. Men jag blir underhållen i knappt två timmar vilket räcker till 3/5 i betyg.

Rec: Alien 1, 2 & 3

Utifrån omslaget på senaste Empire, med Noomi Rapace från Prometheus (2012), kom M och jag åter in på det faktum att jag faktiskt aldrig sett någon av Alien-filmerna helt och hållet. (Och ja, jag vet att Prometheus inte är en prequel till Alien men kopplingen finns trots allt där.) En blind spot som inte riktigt går att försvara. Så vi laddade upp med popcorn och varm choklad i sängen (sedermera även varma mackor och te, kvällen/natten blev lång) och började helt enkelt se från början.

Alien (1979): 

Besättningen ombord på Nostromo väcks upp ur sin hypersömn av skeppet som registrerat en misstänkt SOS-signal på en okänd planet och de beger sig iväg dit för att undersöka saken. Väl där visar det sig att det kanske inte var ett SOS de hörde trots allt.

Heja 70-talet

Att den här filmen är från 1979 är imponerande på alla sätt. Snacka om att ha åldrats med värdighet! Den känns fortfarande snyggt gjord med sitt lite dystopiska foto och att tekniken ombord på rymdskeppen känns allt annat än futuristisk spelar som ingen roll alls. Skådespeleriet är väldigt bra, Sigourney Weaver är briljant och historien är väldigt spännande. Visst kliver den på en del klyschor, men jag har klart överseende med det när helheten är så pass bra. Jag gillar verkligen att man inte nafsar på Ripleys (Weaver) självständiga karaktär utan struntar helt i att kvinnor normalt sett behöver räddas, hur starka de än må vara. Den är definitivt spännande, inte minst för att själva alien spelar en ganska osynlig roll i filmen; man vet inte vad det är eller hur den/det ska se ut nästa gång.

Regi: Ridley Scott Betyg: 5/5 

Aliens (1986): 

I den här andra filmen får Ripley inget gehör alls för sina tidigare erfarenheter utan tvingas återvända till planeten där det förra helvetet bröt ut för att rädda kolonialister som ingen hört något ifrån på länge.

I'm stupid, please kill me!

Då första filmen var något av en thriller med ganska långsamt tempo utan så värst mycket action är den andra filmen precis tvärtom. Här är det snarare högljudd action med löjligt stora vapen och biffiga soldatmän (och en dito -kvinna) som verkar ha lämnat allt vad IQ och sunt förnuft heter hemma. Det här hade absolut kunnat bli en lika bra och spännande film som den första om inte just själva soldatgrejen dragits så enormt till sin spets. Det är ett gäng av de mest klyschiga soldater du kan tänka dig som följer med Ripley tillbaka till planeten. Dessutom är skådespeleriet av desamma olidligt dåligt. Private Hudson (Bill Paxton) var kanske den mest olidlige av dem alla, om det sen var rollen eller skådespelet som var sämst låter jag vara osagt.

Weaver är dock nästan lika bra som i första filmen, tillsammans med Bishop (Lance Henriksen) är de hela behållningen med filmen. Och Carrie Henn som spelar flickan Newt (f.ö hennes enda roll någonsin) gör det klart godkänt. En mer sansad soldatpatrull och ett bättre manus hade kunnat lyfta den här filmen mycket då det egentligen inte finns så stora luckor i själva historien. Att vissa håller den här som favorit i filmserien är för mig en gåta.

Regi: James Cameron (även manus) Betyg: 2/5 (tyvärr)

Alien 3 (1992): 

Buddies from before

Ripley kraschlandar med räddningsskytteln på en planet som enbart används som ett högsäkerhetsfängelse för extremt hänsynslösa, kriminella män. Hon tas om hand och får veta att resten av hennes besättning dör. När hon ser skytteln blir hon dock misstänksam och kräver att få veta mer om den döda besättningen. Inom kort börjar personer på fängelset att dö och Ripleys misstankar förstärks.

I tredje filmen dras tempot åter ner något igen och den mer osynliga jakten som karaktäriserade första filmen återkommer till viss del. Det är ett lyft, likaså känns filmen något mer välspelad än den föregående. Här är det snarare själva storyn som det brister i; den känns inte så intressant eller spännande. Och karaktärerna runt omkring Ripley byggs inte upp tillräckligt för att skapa samma känsla som i ettan. Det känns helt enkelt som en ganska onödig film på nåt vis.

Regi: David Fincher Betyg: 2/5.

Tre stora regissörsnamn, men bara en som tog hem det på riktigt alltså. Frågan är om den franska regissören Jean-Pierre Jeunet lyckades med den fjärde filmen; Alien: Resurrection (1997). Jag antar att jag får ta reda på det ikväll. 

 Tipset såhär långt blir annars: se den första filmen (och gör det verkligen!) men skippa resten. 

Falling Skies

En serie vi plöjt i helgen är Falling Skies (2011). En sci-fi-serie som utspelar sig sex månader efter en alieninvasion. De objudna gästerna kidnappar och gör befolkningens barn till slavar, varför är oklart. Några överlevande grupper av blandat civila och militärer finns utanför städerna och vi får följa en grupp från Boston. Stephen Spielberg står som producent precis som för Terra Nova (2011), som jag dissade för några veckor sedan. Första säsongen består av tio 40-minutersavsnitt som sändes i USA i somras. En andra säsong är beställd och kommer till sommaren.

Jag vill absolut hävda att FS är betydligt mer sevärd än vad Terra Nova var, men där TN iallafall försökte vara lite unik känns FS som en serie vi sett tidigare. Utomjordingarna känns igen, den stridslystne officeren finns med, den vackra läkarkvinnan och så folkets ledare/räddare; huvudpersonen tillika hjälten som förlorat sin hustru men som kämpar för en framtid för sina tre söner. Huvudpersonen i den här serien heter Tom Mason spelad av Noah Wyle, annars känd som Dr Carter i långköraren ER (1994-2009). Precis som Dr Carter är Tom Mason en godhjärtad och intelligent man som utses till 'second in command', även om han representerar de civila i den överlevande gruppen. 

Fördelar: ganska snyggt gjord, jag gillar faktiskt familjeserie-känslan och är glad att det finns vettiga brudar med i serien som kan hantera ett vapen utan hjälp och som inte bara är med som kärleksobjekt eller som offer som behöver räddas. Maggie (Sarah Carter) och den fd kåkfararen (den enda som tycks kunna laga vettig mat) Pope (Colin Cunningham) med sin dystopiska och lite nyckfulla inställning räddar serien från annars ganska stereotypa karaktärer och är kanske de mest intressanta figurerna hittills.

Nackdelar: Det återkommande sentimentala ältandet är tröttsamt och tar alldeles för mycket plats. Det tycks som att samtliga huvudpersoner måste gå igenom nån form av sentimental fas. Jag hade gärna sett att man bytt ut lite av det mot mer underfundig humor á la Firefly (2002). Den där religiösa medicinstudenten gick mig också på nerverna och jag hade önskat mer vetenskapsnerderi och mindre av dumdristigt religiöst tjafs. 

Efter det inledande avsnittet, som var helt okej, följde ganska mycket transportsträcka under några avsnitt där det inte hände så mycket intressant alls. Mot slutet av säsongen började det dock åter bli lite intressant då fokus gick mer åt utomjordingarnas agerande, varför de kidnappar barnen osv. Jag kommer antagligen att börja se andra säsongen när den kommer. Ska jag dra till med ett betyg på seriens första säsong får det bli 2,5/5.

Och fler kommer till...

Så, nu har jag sett alla fyra existerande Whitney-avsnitt och jag vet fortfarande inte om jag gillar den. Eller jag både gillar och stör mig på den. Det skulle kunna utvecklas mer åt det sistnämnda eventuellt. Det är något med båda huvudkaraktärerna (eller kanske med samtliga karaktärer) som är märkligt mekaniskt och lite...dåligt ibland. Men samtidigt finns det stunder då kemin verkligen finns där och då karaktärerna inte uppträder så creepy. Hm, ja återstår att se.

Det fortsätter att hagla säsongspremiärer. Nästa vecka har The Walking Dead premiär. Denna tokälskade och hypade serie som kantats av interna bekymmer. Först kickade skaparen av serien, Frank Darabont (The Green Mile t.ex) alla författare och ett par månader efter det slutade han (alt blev kickad, enligt rykten) själv. Så vad vi nu har är, gissar jag, ett produktionsteam som består av rätt mycket nytt folk och många frilansande. Det återstår att se om det påverkar seriens kvalité eller inte.

Och lagom till amerikanska Halloween om två veckor har Grimm premiär, en sci-fi-serie som jag nog är lite skeptisk till men som mycket väl kan tänkas bli nåt. Jag lär sitta bänkad, oavsett.

Film 11/10: District 9

Jag har också sett District 9, en science fiction-film som för en gång skull inte utspelar sig i USA utan i Sydafrika.

Ett gigantiskt rymdskepp kommer till jorden och lägger sig ovanför Johannesburg. Ingenting händer och omvärlden stannar upp förundrade över vad som ska hända. När så militären till slut tar sig in på skeppet hittas miljoner med utmärglade eller döda räkliknande utomjordningar. De överlevande tas ner till jorden och placeras i ett kåkstadliknande, övervakat område, District 9, där de ganska snart får anpassas till ett liv i slum. De utsätts för kränkningar av människorna och utnyttjas av gäng som skor sig på att sälja kattmat dyrt till "räkorna".
När tio år har gått börjar situationen bli ohållbar och regeringen vill tvångsflytta räkorna till ett nytt ställe, ett tältläger med ännu sämre förutsättningar, utanför Johannesburg. MNU blir ansvariga för att verkställa flytten och den välvilliga men något naiva agenten Wikus Van De Merwe är den som ska leda det arbetet. Han besöker ghettot och blir av misstag utsatt för en form av utomjordisk bioteknik vilket kommer att förändra hans liv totalt.

Filmen börjar som en dokumentärfilm som ska skildra en ny form av apartheid i Sydafrika. Just därför är inledningen ganska långdragen och tråkig i mitt tycke och det är först när man ändrar riktning till att bli en spelfilm på riktigt som filmen tar fart. Sharlto Copley (som vi snart kommer att se i filmen A-Team) spelar Wikus med den äran och hans förvandling under filmens gång är duktigt bra. Utomjordingarna funkar och storyn likaså. Parallellerna till apartheid är inte de enda, det finns återkommande liknelser med de stora krig som pågår as we speak och synen på de som inte är som oss.

Jag har egentligen svårt att säga vad jag, förutom den sega starten, inte gillar med filmen, men trots det blir det ett mellanbetyg. Storyn lyckas inte riktigt engagera mig fullt ut, den är helt enkelt inte tillräckligt originell. Jag ser gärna Sci-Fi men sällan krigsfilm och influenserna från det senare gör att jag mest känner avsmak till världens tillstånd istället för att engagera mig i filmhjältens öde. Att det är en sydafrikansk produktion (med Peter Jackson som omtalat producent) genom regissören Niell Blomkamp lyfter dock filmen från att vara en amerikansk dussinfilm till ett ganska nyskapande projekt som dessvärre alltså inte fångar mig fullt ut. Betyget blir 3/5.
(Fler recensioner!)

"Easy now Chewie"

En hyfsat lugn start på sista jobbnatten gav mig möjligheten att kvällsfika framför slutet av Star Wars episode III. Jag såg även delar av episode II igår, men den filmen blir bara allt mer outhärdlig för var gång jag ser den. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag gillar Hayden Christensen i rollen som Anakin Skywalker, men det är obegripligt att George Lucas gjorde både prinsessan Amidala och Anakin till två mähän med start i episode II. I den filmen är Anakin inget annat än ett gnälligt, naivt pucko, och det är magiskt att han kommer undan med det. Nä, George Lucas, jag köper det inte. Var det verkligen så du tänkte dig utvecklingen av rollen från start?

Man får väl säga att det är en vinst för miljö-anhängarna (apropå arv vs miljö) att deras avkomma Luke och Leia blev så koola rymdhjältar. De tre sista/första filmerna verkar visas under tre eftermiddagar med start imorgon så det kanske blir en lagom aktivitet för mig när jag stigit upp.

Zombie på jobbet

Man skulle blivit nerdig forskare... Jag kanske skulle inrikta mig på Apornas Planet-scenario eller nåt istället?

Star Wars-mummel

Såg på Star Wars: Episode I igår kväll. Den är rätt okej. Ingen av de nyare Star Wars lever ju riktigt upp till de tre gamla, men jag håller inte med de som kallar dem dåliga. Däremot önskade jag igår, precis som alla andra gånger jag sett filmen, att Qui-Gon Jinn skulle lyssna på Jodas tvivel om Anakin:

"Fear is the path to the dark side. Fear leads to anger. Anger leads to hate. Hate leads to suffering. I sense much fear in you."

Då hade vi sluppit två filmer med en mycket irriterande naiv och lite halvdåligt spelad Anakin Skywalker (men då i form av Hayden Christensen). Fast då hade kanske inte de tre först utgivna filmerna (som är sist i serien) stämt heller. Men önska kan man ju?

"Coz this is not Star Trek!"

Jo, apropå film så är jag ganska sugen på att se vad alla trekkies varit galna i i evigheter. Star Wars har jag sett miljarders gånger, men jag måste erkänna att jag knappt sett något av Star Trek alls, vare sig filmer eller serie. Bara sådär några avsnitt eller ett par filmer (men för länge sen). Den nya filmen verkade ju spännande men jag hann aldrig se den på bio så det blir väl till att slänga sig över när den blir dvd-klar.

Men, jag ägnade gårdagskvällen åt att försöka reda ut vilka filmer och serier som finns och i vilken ordning de kommer. Inte så enkelt, skulle det visa sig. Jag spanade in listan som kommer om man söker på IMDB och försökte ordna dem efter årtal.

Det finns 5 serier och 11 filmer, enligt imdb. Filmerna är numrerade (samt sista serien?), men det tycks finnas två nummer två och ingen etta. Fast The Motion Picture gjordes först och är väl nummer ett, men gjordes efter första serien och har säkert alternativbenämnts med Star Trek II just därför. Rörigt va?

Nu är frågan till alla vana trekkies där ute; ska man se filmerna för sig och serierna för sig, eller blandat i den ordning som det gjordes? Visst handlar serierna och filmerna om typ olika delar?

Firefly-helg

Inte mycket bloggat i helgen. Lite tanketorka kanske men också pga att "någon" har ockuperat min dator. Man kan ju tycka att en man som säkert äger tio datorer borde kunna använda en egen?

Nu har ju jag förvisso gladeligen också hängt framför Firefly, en riktigt bra sci-fi-serie av Joss Whedon (som ligger bakom allt från Buffy till Dr Horrible och som har en förkärlek för starka, koola kvinnokaraktärer). Så obeskrivligt dumt att den las ner efter endast en säsong. Den lyckades ändå skapa en tillräckligt stark fan-skara för att få Whedon att göra en uppföljande långfilm; Serenity. Mycket bra i vart fall. Lite sci-fi möter western i en kul blandning med en stor portion humor och mycket girlpower.

Nästan bortglömd katt-födelsedag

Idag fyller Rosa år, och jag höll på att glömma bort det. Får skylla på jobbdimman som känns tätare än någonsin. Har jobbat två nätter och fick bara sova knappt fyra timmar idag eftersom jag var kallad till extramöte på jobbet. De bestämde förra veckan (!) att vi inte längre ska få ha våra sjuksköterskor kvar på boendet from natten till igår (!!), så det fick vi information om idag (!!!).

Iaf, nu har Rosa och de andra fått kokt fyrkantig fisk, precis som det ska vara. Kan inte riktigt förstå att jag haft henne i nästan 6 år. Det är ganska länge trots allt. Jag gillar inte att de blir äldre... Men så är det. Idag är de dock lite missnöjda eftersom det regnat hela dagen och tassarna blir smutsiga... My city-girls...

Nä, nu ska här somnas till skum sci-fi-serie som Mattias fastnat i. Kanske skulle ge den en chans. Imorgon blir det en piggare dag.