Betyg: 3,5/5
Prinsessan Snövit (Kristen Stewart) hålls i hemlighet fången av sin styvmor, Drottning Ravenna (Charlize Theron) i ett torn i det stora slottet. I kungariket har allt blivit mörkt och kargt sedan Ravenna tog makten genom att döda Snövits far strax efter att hon äktat honom. Folket, som tror att prinsessan är död, ser inget hopp utan försöker istället hålla sig undan Drottningen och hennes otäcka riddare.
Drottningen själv är besatt av sin egen skönhet, en skönhet hon försäkrats genom en magisk trollformel som barn. En skönhet som bara kan hotas av 'den utvalda'. Den utvalda är nu snart uppvuxen varpå Drottningens skönhet blir allt mer skör och hon börjar hotas av ålderdom. Just som hon fått veta att det är Snövit som är 'den utvalda' lyckas Snövit rymma ut i Mörka Skogen. Drottningen anlitar den bittra och försupna Jägaren (Chris Hemsworth) att hitta och föra tillbaka Snövit till henne.
 |
| Kristen Stewart fick faktiskt nytta av sina Twilight-poser |
Regidebuterade Rupert Sanders Snow White and the Huntsman (2012) tycks möta väldigt delade åsikter. Personligen var jag den enda i mitt sällskap om fem personer som verkade nöjd efter biobesöket. Kritiken som framfördes hade jag inget att säga emot egentligen; det finns en hel del knepigheter med själva sagoversionen (brukar inte älvor vara väldigt medvetna om vilka som beträder deras land, tex?), vissa delar kändes lite som dötid, skådespeleriet skulle bitvis behövt bättre regi etc. Men jag gick ändå ut ur salongen och kände mig underhållen av en snygg sagoberättelse nästan helt fri från det vanliga såsandet som brukar vara obligatoriskt när det kommer till just sagor. Istället fick jag se en film om två starka kvinnor i en annars mansdominerad värld där enbart män besitter styrka och förmåga och där kvinnors skönhet anses vara deras enda tillgång, så länge den varar. Ursprunget i Drottningens ondhet fick en förklaring som gjorde henne mer mångsidig och djup än jag tidigare sett/läst och Snövit behövde egentligen aldrig räddas av nån prins på det klassiska offer-sättet. Och bäst av allt var kanske frånvaron av klegg i slutet !
 |
| Vilsen Chris Hemsworth och låtsasdvärgarna |
När det kommer till skådespeleriet så var det som sagt lite svajigt på sina håll. Jägaren såg mer än en gång lite omotiverat vilsen ut, Stewart har absolut gjort bättre rollprestationer och överspelet hos Theron var ibland nästan olidligt, i mitt tycke. Gissningsvis är det regin det brister i, en mer erfaren regissör hade kanske kunnat locka fram bättre resultat. Och storyn hade alltså både sina brister och riktiga vinster.
Utseendemässigt var det dock inte så mycket som svajade. Det är absolut en snygg film med snygga effekter och vackra såväl som otäcka miljöer. Kostymen var påtagligt välgjord och koreografiskt har jag inget att invända. Symboliken, tex den oljeindränkta fågeln, var det heller inget fel på (men det var många fåglar i filmen).
Hade jag bara gått på min upplevelse och känsla av filmen hade den fått en fyra, men när allt vägs in blir det svårare. Jag får ta till halva betyg för att visa att jag faktiskt gillade den så betyget blir 3,5/5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar