Rec: The Dark Knight Rises (2012)

Jag hade nog förväntat mig att bli totalt manglad av upplevelsen att se The Dark Knight Rises (2012) på bio. Så nu sitter jag lite förstummad och undrar vad som hände. Missförstå mig rätt; Christopher Nolans avslutande film i Batman-triologin är absolut inte en dålig film, men sedan jag såg den har huvudet varit fullt av "å ena sidan, å andra sidan".

Ingen har sett till Batman i Gotham City på åtta år. Allt sedan han tog ansvaret för åklagaren Harvey Dents onda gärningar och död har stadens egentliga hjälte hållit sig ifrån offentliga sammanhang. Precis som Bruce Wayne (Christian Bale), som isolerat sig efter sin älskade Rachels död, ärrad och nergången, i tron att hans ärvda rikedomar fortsatt hålla de behövande i staden över ytan. Det visar sig inte längre stämma; Waynes förmögenhet sinar och vetskapen om det får Bruce Wayne att åter visa sig i offentlighetens ljus. I samma veva tas stadens hela befolkning som gisslan och en terrorist, Bane (Tom Hardy) hotar att spränga hela Gotham City med en atombomb som inte går att desarmera. Även om stadens befolkning tappat tron på sin forna hjälte, behövs han plötsligt mer än någonsin. Men återkomsten visar sig vara i tuffaste laget för Batman, som i den här filmen är svagare och mindre av superhjälte än tidigare skådat.

Några allierade kvarstår dock, även om han själv drivit bort sin allra närmaste vän, butlern Alfred (Michael Caine) och berövats av andra genom Banes inledande gärningar. En godhjärtad och hoppfull polis, den unge Blake (Joseph Gordon-Levitt) står envist på rättvisans sida när polismästaren Gordon (Gary Oldman) inte längre kan. Och fasadklättraren och mästertjuven Selina (Anne Hathaway), iklädd sin kattliknande gummidräkt (men som aldrig kallas för Catwoman i filmen, vilket känns som ett snyggt drag) ställer sig något motvilligt till förfogande för stadens bästa för en gång skull.

Den avslutande Batmanfilmen är precis som de två tidigare, en ordentligt snygg skapelse. Den är mörk, oerhört välcastad med bra musik som håller sig precis lagomt mycket i bakgrunden. Och historien är spännande; att Batman är en av de styrkemässigt svagaste karaktärerna i filmen passar både för Christian Bale såväl som för känslan av realism. Catwoman är ingen mjauande sexbomb som åmar sig igenom filmen och det är verkligen ett stort plus. Att Hathaway dessutom känns lika gjuten för rollen som dräkten är för henne gör att jag känner att hon får alldeles för lite plats i filmen.

Jag har sett att nästan samtliga recensenter hyllar filmen för dess antihjälte; Bane, som är mer av ett känslomässigt stört muskelpaket än de psykotiska fantasifigurerna vi tidigare sett utmana Batman och Gotham City. Personligen tycker nog jag att det stör mig lite. Jag ville hellre att Nolan skulle flirta mer med superhjältefasonerna än nästan helt överge dem. I en finkänslig balansgång för vad som blir för mycket/för lite serietidning och för mycket/för lite action tycker jag att han gick för långt åt det sistnämnda. Och Bane med sin Darth Vader/Hannibal Lector-mask känns inte riktigt fullt så otäck och oberäknelig som jag hoppats på. Den fysiskt försvagade Batman blir i Nolans strävan efter action och realism nästan lite löjeväckande i sin svarta öronförsedda mask och fladdrande cape. Och jag saknar de teknologiska överdrifterna (även om jag blir lite tillgodosedd av Catwoman på motorcykeln) som bytts ut mot mer handfast slagsmål. Men den åsikten tycks jag, av recensionerna att döma, alltså vara ganska ensam om att ha.

Och just som jag nästan började segla i andra tankar kom upploppet av filmen och drämde till precis sådär som jag önskat att den gjort från början. För slutet är underbart! Irriterande, då jag vet att det här var den sista Nolan/Bale-filmen, men ändå ett värdigt slut som dessutom uppfyller mina önskningar och åter tar oss in i en mer fantasifull värld. Det är sammantaget omöjligt att ge filmen lägre än 4/5 i betyg, även om den mer än en gång är nere på en ordentligt stabil 3:a och seglar.

Recensioner: DN (5/5), SvD (5/6), Exp (4/5), Onyanserat (4/5)