Frågan är ju varför jag, som knappt sett något av OS alls, satt uppe under nästan hela avslutningsceremonin inatt? Sista halvtimmen gav jag upp, då hade det hela tappat ordentligt med fart för andra gången under kvällen. En del av musikkavalkaderna var väldigt bra men det var inte i närheten av så bra som invigningen, så lite tror jag faktiskt att jag ångrar mitt nattsudderi nu. Inte för att jag varit trött på jobbet idag, det händer det för mycket för, men nu väl hemma känner jag mig ganska mör.
Men iallafall har OS, och då alltså invigningen och avslutningen i första hand, både genererat nygamla listor i Spotify, men också än en gång fått mig att inse att jag längtar till ett land jag aldrig besökt. Jag inbillar mig att jag skulle tycka om det en väldig massa. Jag har nog en snudd på överromantiserad bild av den brittiska landsbygden och är lite rädd att det inte skulle kunna leva upp till förväntningarna.
För det är inte London som lockar allra mest. Nej helst skulle jag vilja hyra en bil och fara runt över hela ön på egen hand. Besöka små som stora platser, åka över till "den gröna ön", besöka britpopens huvudstad Manchester, bo på B&B:s på landet och dricka öl på små inrökta pubar. Ja, ni hör ju... Fötterna på jorden.
Men när jag nämner för M att vi borde åka till Storbritannien på bröllopsresa (nej vi är inte ens förlovade) får jag som vanligt samma leende och svar som alltid; "Vad är det för fel på Botsmark nu då?".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar