Man behöver tydligen inte jobba natt för att bli dagavill. Hela dagen har jag tänkt att det varit måndag, av någon anledning. Kände mig som Bill Murray där ett tag i min återkommande förvirring. Men det börjar lugna ner sig lite igen på jobbet, vilket känns helt okej. Då blir det tid att göra de där sakerna som inte blir gjorda under tiden som eldarna släcks de mer bråda dagarna. Och så kan jag kanske lätta lite på flexen, eller åtminstone försöka gå hem när jag ska. 

Imorgon planerar jag dessutom att hämta mitt nybeställda träningskort och kanske även göra ett besök på gymmet. Jag är tillbaka där jag en gång var; på det lite sunkiga stället som jag trots allt kände mig ganska hemma på. Det blir bra det.

Annars har jag haft den äran att få laga middag åt lil'sis. Amerikanska pannkakor beställdes och gjordes. Blev helt okej. Och så var det trevligt att hinna ses på middag, det har blivit så väldigt mycket mer sällan nu sedan hon började jobba så mycket sena kvällar.  Och när hon inte jobbar är hon upptagen med en massa annat. Som det ska vara, gissar jag. Men jag saknar henne lite. Och det känns inte riktigt som att vi bor ihop på samma vis längre, nu när jag mest hänger i huset på landet. Vi får väl se hur det blir med det framöver. Det vore skönt att slippa den splittrade känslan, men jag tokgillar verkligen att bo med min fina syster också. Att hemma är där hjärtat är, är inte ett alldeles enkelt uttryck alltid.