Den här krönikan har cirkulerat i veckan på allehanda sociala medier. Viktigt och bra, något jag skulle kunna skriva en hel bok om. När jag gick på gymnasiet vägde jag cirkus 45 kilo och mådde inget vidare av olika anledningar. Många anledningar var legitima men jag kan för mitt liv inte begripa att jag kände mig så ful och konstig när jag idag ser tillbaka på bilder.
Idag har jag hamnat på andra sidan med alldeles för många kilo plus sedan gymnasiet. Jag mår väldigt bra på väldigt många sätt som jag inte gjorde då, men när det kommer till att tycka om det som syns i spegeln så funkar det bara inte. Tårar i provrum har blivit en sån vana att jag numera helst undviker det helt. Att råka få en glimt i en spegel gör att jag nästan vill börja klösa mig ibland. Och varje försök att vända det hela resulterar nästan alltid i det motsatta. Samtidigt är jag rädd att föra över mina dåliga tankesätt till min lillasyster. Jag vill att hon ska tycka att hon är finast i världen (för det är hon).
Men det märkligaste är ändå rädslan för att andra ska tro att jag inte vet om det, att jag ser ut som jag gör. Att ibland äta superlite även om jag är hungrig för att ingen ska ha anledning att tänka att jag minsann äter för mycket och undra om jag vet om det. Som Maria skriver om.
En tidigare väldigt nära vän konstaterade ett par gånger att "det kan inte vara så lätt att leva med alla de där märkliga och cirkelresonerande reglerna du ställer upp för dig själv i huvudet". Jag har blivit bättre att sänka kraven, men hans påstående är fortfarande väldigt sant.
2 kommentarer:
Ibland blir jag så himla trött på att man ska behöva tänka så mycket på vad andra människor tänker om en. Vad f-n har de med vad jag gör att göra? Ingenting. En sak som är skönt med att bli mer och mer tant är att fullständigt skita i det :)
"Jag är jag och jag duger" står det på svärmors kylskåp och detsamma gäller dig. Du är du och du är bra som du är - eller hur?!
Kram på dig lilla kusin ;=)
Skicka en kommentar