Igår följde jag med en kompis till Barnens Hus utanför stan, i jakt på en namngivningspresent till en 3-månaders i bekantskapskretsen. Då vi hade lite kort om tid bad han en expedit om tips. Första frågan han fick var "Är det en pojke eller flicka?", varpå S svarade "Pojke, men det tror jag väl spelar mindre roll ändå?" till det fick han det märkliga svaret "Jo, de leker ju inte riktigt än i den åldern."
Men trots att köparen konstaterat att könet var oviktigt fortsatte kommentarerna att komma. Det plockades fram idel ljusblåa (och en och annan svartvit) presentförslag, alla med kommentaren att det skulle "passa bra till en pojke". Varje gång gång svarade S på samma vis; att det spelar ingen roll, och började själv plocka med tallrikar med nyckelpigemotiv osv. Själv kändes det som att jag skulle få hjärnblödning så jag lämnade dem och gick iväg. Hade det bara varit jag hade jag lämnat butiken, men nu hade S bråttom, så han tog den där tallriken med nyckelpigorna på och gick till kassan.
Jag önskar att jag blev förvånad över bemötandet men egentligen är det bara att gå till vilken klädkedja som helst och kolla in barnavdelningarna. Färgindelat, med mindre storlekar till flickor än till pojkar. Det är fortfarande hemskt viktigt för människor att särskilja och jag kan för mitt liv inte förstå vad det är man är så rädd för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar