måndag, mars 21, 2016

...and the bad weekend

Det eländiga då? Ja det hände på söndagskvällen. Vi hade just bestämt att M skulle stanna och åka hem tidig måndagsmorgon istället eftersom han kände sig trött och inte ville köra. Så vi låg i sängen när vi hörde en (skrämd ur sömn) katt rivstarta på trägolvet utanför sovrummet, följt av en rejäl smäll och ett gallskrik. Ett riktigt genomträngande skrik som fick oss båda upp på fötterna på rekordfart. Jag tyckte det lät som att nåt tungt fallit över katten Rosa och tänkte genast på mitt stora tunga gåband. Men skriken kom nerifrån köket. Tätt bakom mig nerför trappen hörde jag M säga "Nej, nej, nej" och jag tänkte samma sak. Vår olycksaliga lilla skruttkatt. Där under köksbordet låg hon, vettskrämd och skrek. 
Vi saknar trappräcke på övervåningen så går man direkt vänster utanför sovrummet trillar man ner över trappkanten. Något besökare brukar konstatera skrämt men som vi vant oss lite väl mycket vid kanske. Rosa skrämdes troligen i sömnen av Smilla och råkade springa åt fel håll, föll ut över kanten och slog ner i slutet av trätrappen ett par meter ner.

Vi lyfte upp henne på köksbordet och hon verkade gå helt okej. Rädd och skakis men inget haltande. Vi tyckte ganska snart att hon verkade rätt oskadad, men det luriga med katter är att man inte vet förrän adrenalinet lagt sig. Men hon gick för egen maskin upp igen och hoppade upp i soffan (också gott tecken; skadade katter gömmer sig gärna). Där låg hon sen och pustade ut en stund. Men jag tyckte att hon slickade sig mycket om munnen och blev rädd att hon slagit i och sönder käken på nåt vis. Försökte känna och fick blod på fingret. Så vi fick hålla henne och försöka kika. Sista stackars huggtanden var borta och det blödde där den suttit, i övrigt såg hon okej ut. Men lite ängslig för hjärnskakning eller nåt annat var jag uppe flera gånger under natten och såg till henne. 

Idag mötte hon mig i dörren som vanligt när jag kom hem och verkar inte så drabbad. Hon åt förvisso lite mer försiktigt av torrfodret men i övrigt har jag inget märkt. Och tanden har jag inte hittat heller. Jag tyckte hon hade över lag lite skralt med tänder när jag kikade så jag börjar undra om det kanske är det snarare än bortskämdhet som gör att hon så väldigt gärna vill ha blötfoder. Så dumt att jag inte förstått det.

Jag är glad och tacksam för att inga större skador uppstod, att vi slapp nytt veterinärbesök. Hon har haft sin beskärda del av det redan. Men synd på tanden förstås...

Nu glömmer vi det här, va?

1 kommentar:

frumansson.com sa...

Vad skönt att det ändå gick relativt bra och söt katt. :-)