Inte nytt på något vis, men jag har för kanske tredje gången kärat ner mig i Anna Ternheims version av "The Longer the Waiting, the Sweeter the Kiss". Den följde bland annat med ut på promenaden idag. Den ger mig både en känsla av sorg och glädje på nåt vis. En låt som jag nästan kan höra pappa sjunga med till, jag tror den hade passat hans smak. Årsdagen närmar sig, snart fem år sedan nu. Och jag saknar honom fortfarande så otroligt mycket ibland.
1 kommentar:
Ja, smärtsamt vackert. Definitivt.
Skicka en kommentar