Nu ni!

Saker att se fram emot; U frågade igår om vi inte skulle börja träna ihop efter semestern. Jamen hur bra som helst, tänker jag. Nu har jag iofs redan bestämt att veckan som kommer ska bli första veckan på nya träningsstället och jag hade nästan kunnat betala U för att hålla mig i handen när jag går dit för första gången på riktigt, för huga så läskigt det känns. Jag är sjukt obekväm i mig själv för tillfället och har aldrig* känt mig mer strandad val-lik än vad jag gör för tillfället. Men det är bara att ta tag i, right? Nya träningsbyxor måste inhandlas sen jäklar ska skräcken övervinnas/ignoreras å det grövsta!

*det märkliga i det resonemanget är att jag alltid tycks känna så och att jag idag kan banna mig själv när jag ser foton på mig för bara fyra år sen och vet att jag tänkte exakt likadant då, att jag aaaldrig sett värre ut, när jag i själva verket såg helt okej ut. Faktiskt.