Fredrik Strage ger "Göta Kanal 3 - Kanalkungens hemlighet" en nolla i betyg och SvD frågar sig varför kritiker hatar Göta Kanal. Tja, själv (utan att avse mig själv som "kritiker") får jag väl erkänna att jag tillhör kategorin som kanske inte jublade över nyheten när en tredje Göta Kanal-film fick 9 miljoner i statligt stöd, men att gå så långt som att hata känns lite opåkallat. Och jag tycker egentligen ingenting om de horder som uppenbarligen betalar hundringen för att se det på bio heller. Även om det är lite märkligt.
Själv ser jag också en hel del som kanske bäst kännetecknas som "skräpfilm". Oftast i syfte att se något lättsmält som inte kräver engagemang eller analys och som försvinner ur mitt medvetande lika snabbt som det kom in. För att jag inte orkar något annat just då. Jag tycker dock att tillgången på sådant är så pass stort att jag inte behöver bege mig till en biosalong för att göra det. Och frågan är om det är värt 9 miljoner ur en redan ganska snål kappsäck med statliga guldpengar?
Jag tror annars att det är likadant med all kultur kanske. Att man styrs av lust, fördomar och delvis kanske av brist på självinsikt. Jag tror nämligen att många undviker "djupare" filmer/böcker osv i tron att de inte kan förstå eller uppskatta det. Jag har själv sett ett par filmer och läst en eller annan bok och efteråt känt mig mer än lovligt korkad, och då blir det gärna att jag undviker liknande framöver. Vilket är synd. En riktigt bra bok, film osv ska väl kunna uppskattas av de flesta, om än kanske på olika sätt och med olika delar? Iaf är jag av den åsikten. Sen har vi olika smak och bär med oss olika saker i vårt bagage, vilket påverkar vår upplevelse i allra högsta grad.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här resonemanget. Mer än att jag tycker att "kritiker vs publik"-kriget inte bör spädas på om man vill öka filmtittandet och kanske framför allt blandningen av film som gemene man/kvinna tilltalas av.
Och sen kanske inte höga publiksiffror måste ha ett likhetstecken till att samma publik var så road av eller hyllar filmen. Vem har inte sett en dålig film på bio?
Själv ser jag också en hel del som kanske bäst kännetecknas som "skräpfilm". Oftast i syfte att se något lättsmält som inte kräver engagemang eller analys och som försvinner ur mitt medvetande lika snabbt som det kom in. För att jag inte orkar något annat just då. Jag tycker dock att tillgången på sådant är så pass stort att jag inte behöver bege mig till en biosalong för att göra det. Och frågan är om det är värt 9 miljoner ur en redan ganska snål kappsäck med statliga guldpengar?
Jag tror annars att det är likadant med all kultur kanske. Att man styrs av lust, fördomar och delvis kanske av brist på självinsikt. Jag tror nämligen att många undviker "djupare" filmer/böcker osv i tron att de inte kan förstå eller uppskatta det. Jag har själv sett ett par filmer och läst en eller annan bok och efteråt känt mig mer än lovligt korkad, och då blir det gärna att jag undviker liknande framöver. Vilket är synd. En riktigt bra bok, film osv ska väl kunna uppskattas av de flesta, om än kanske på olika sätt och med olika delar? Iaf är jag av den åsikten. Sen har vi olika smak och bär med oss olika saker i vårt bagage, vilket påverkar vår upplevelse i allra högsta grad.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här resonemanget. Mer än att jag tycker att "kritiker vs publik"-kriget inte bör spädas på om man vill öka filmtittandet och kanske framför allt blandningen av film som gemene man/kvinna tilltalas av.
Och sen kanske inte höga publiksiffror måste ha ett likhetstecken till att samma publik var så road av eller hyllar filmen. Vem har inte sett en dålig film på bio?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar