Ända sedan jag såg Charlie Kaufmans Synecdoche, New York har den på något vis dröjt sig kvar i mitt medvetande. Idag läste jag Andrea Reuters kommentar om den och kan inte annat än känna igen mig i känslan. Jag vet faktiskt inte heller vad jag egentligen tycker om den. Spontant tyckte jag den var lite tråkig och lite fånigt invecklad, men samtidigt gav den mig som sagt en kvarvarande känsla av något obestämt. Plus att jag under tiden jag såg den parallellt med den delvis uttråkade känslan drabbades av nån slags existentiell ångest.
Vännen G hyllade den och gav den toppbetyg på filmtipset medan jag satte medelbetyg när jag egentligen ville ge den både topp- och bottenbetyg samtidigt. Märklig film, helt enkelt. Jag rekommenderar fler att se den, men som sagt; välj en icke-blå dag.
Vännen G hyllade den och gav den toppbetyg på filmtipset medan jag satte medelbetyg när jag egentligen ville ge den både topp- och bottenbetyg samtidigt. Märklig film, helt enkelt. Jag rekommenderar fler att se den, men som sagt; välj en icke-blå dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar