Film 43/09: Avatar 3D

Ska jag försöka mig på att skriva om Avatar kanske? Det är lite svårt, måste jag säga. Kanske för att jag egentligen vill tycka mer om den än vad jag faktiskt gjorde. Jag ville att den skulle vara en toppfilm, det bästa jag sett sedan Lord of the Rings-upplevelsen jag hade på Colosseum i Oslo för snart ganska många år sedan. Men den var nog inte riktigt allt det.

Handlingen går i korthet ut på att den rullstolsbundne marinkårssoldaten Jake Sully (Sam Worthington) kommer till planeten Pandora år 2154 för att hjälpa forskare (Sigourney Weaver bl.a) att infiltrera ursprungsbefolkningen Na'vi genom att låta sina hjärnor inta blåfärgade, långsmala infödingskroppar, sk avatarer. Naturligtvis finns det i stammen en speciell flicka, Neytiri (Zoê Saldana), dotter till stammens ledare. Hon lär Sully och de andra avatarerna allt om Pandoras naturkrafter och som väntat fångar hon Sullys hjärta och omvänder honom till att bli pro-inföding. På andra sidan finns en über-amerikansk officer med en vapenmässigt välutrustad, gigantisk militärstyrka bakom sig. De känns dock inte lika mycket 2154 utan mer som att de kom direkt från tjänstgöring i Irakkriget.

Filmen är bitvis oerhört vacker och påminner en del om vackra miljöer från dataspelsvärlden. Djuren är ganska välgjorda och Na'vierna själva är oerhört snyggt datoranimerade och har spännande företeelser som sitt (kanske lite väl gulliga) huggtandsfräsande, en kool svans och en ganska speciell kroppsform. Deras planet är en grön sådan med många enorma träd, vacker växtlighet och speciella smådjur som också är vackert skapade och som gör sig bra i 3D-formatet.

Handlingen är det som dessvärre tynger ner intrycket och betyget. Det är en ganska klassisk historia med de onda imperalisterna, den kallblodiga militären, den amerikanska hjälten och de godhjärtade urinvånarna. Det blir dessutom ganska fånigt när Sullys avatar på mindre än ett ögonblick blir accepterad och upptagen i stammen som en av de främsta och som trots sin brist på historia plötsligt i det närmaste blir stammens urfader. En biroll i kampen mot imperalisterna är tydligen omöjligt för en traditionell amerikan. Och hur stark brud han än hittar så måste han på något sätt bli hennes räddare någonstans.

En riktigt stark scen mot slutet är dock när Neytiri stannar upp och tittar på det krig som dragit in; hur det sköra blåa folket som är hennes familj och vänner skövlas av de gigantiska explosionerna. Då hann i vart fall jag reflektera än extra gång över krigens uteblivna fördelar och fundera över om Obama verkligen hade rätt i sitt fredstal när han sa att man ibland måste starta krig för att skapa fred. Där fanns det en glimt av något annorlunda som James Cameron hade kunnat ta fasta på.

Jag såg filmen i 3D men jag kan nog tro att den går i stort sett lika bra att se utan det. 3D-animationerna är häftiga och snygga, men ibland missar de målet lite då de far för fort utanför duken och jag hade nog dessutom sett att de användes både i större utsträckning och lite mer utmanande. Det är ganska få gånger som jag upplever att filmen lämnar duken; det hade den gärna fått göra oftare. Ett problem jag hade dessutom var textningen som många gånger studsade till och tog för framträdande plats i synfältet. Jag hade föredragit att se filmen otextad.

Nu kanske jag låter negativ, men trots min kritik så var filmen en kul upplevelse och framför allt en vacker upplevelse. Den har långt kvar till LOTR-känslan och Cameron får gärna lägga mer krut på manusskrivandet när uppföljarna kommer, men över lag är det en bra film tack vare animeringarna och miljöerna framför allt. Betyget når dock nog ändå inte högre än 7/10.

(Fler recensioner finns tex här, här och här.)