Det har nog inte undgått någon att jag var på biopremiären av Tim Burtons
Alice in Wonderland. Som vanligt har Burton visat prov på sin oräddhet när han på sätt och vis förvanskar den gamla barnsagan. Karaktärerna är kvar, kanske inte alltid som jag minns dem utan kanske ännu bättre, och han har dessutom blandat ner delar från uppföljaren "Alice i Spegellandet" i underlandssagan. Den största skillnaden är såklart att Alice inte är ett barn i Burtons saga utan en giftasvuxen 19-åring som redan varit i Underlandet en gång. Jag gillar det greppet även om jag önskat att Alice varit kanske några år yngre för den riktiga sagokänslan.
Alice är, utan att hon vet om det, på sin egen förlovningsfest där hennes tilltänkta Lord med magproblem just är på gång att fria inför alla gästerna när Alice ursäktar sig, jagar efter en kanin i väst och trillar ner i kaninhålet och hamnar i Underlandet. I Underlandet finns en profetia om Alices återkomst där hon ska dräpa Jabberwocky, The Red Queen (Hjärter Dam på svenska?) "krigsmaskin" i kampen om tronen som hon för mot sin syster The White Queen. Alla är dock inte säkra på att det är rätt Alice som trillat ner i hålet och själv hävdar Alice att hon minsann aldrig skulle dräpa något.
Om man bortser från att jag trots allt gärna sett en Alice som var några år yngre för sagans skull så gillar jag Burtons val av skådespelare. Helena Bonham Carter är definitivt inte vald för att hon lever med sagda Burton; hon är som vanligt alldeles underbart bra och gör rollen som huvudhuggande The Red Queen total rättvisa. Anne Hathaways The White Queen är en vansinnig variant av den vita drottning jag minns. Hon står definitivt inte bara för godhet utan också för skön, ibland nästan läskig, galenskap och Hathaway gör henne med den äran. Att jag gillar Johnny Depps Hattmakare behöver jag kanske inte nämna...
Men den nästan mest perfekta castingen är i mina ögon Matt Lucas (från Little Britain) i rollen/-erna som Tweedledee/Tweedledum; någon annan hade knappt varit möjlig att tänka sig. Mia Wasikowska som Alice känns inte lika perfekt placerad, men kanske det beror på att jag som sagt hade lite svårt för åldern man valt. Men jag gillar att Burtons Alice inte alltid är alldeles sympatisk.
Jag har svårt att inte älska den här filmen. Framför allt för galenskaperna men utöver det är den såklart vacker, jag tycker att man använt 3D-tekniken många gånger bättre än i hyllade Avatar (alla håller visst
inte med om det) och kostymerna och miljöerna är förtrollande läckra. Jag smälter inför det faktum att det är kvinnornas kamp och att männen faktiskt mest spelar roller som fungerar mer som verktyg. Den är inte fullt ut svart och vit vad gäller godhet/ondska och det tilltalar mig också. Jag håller definitivt båda drottningssystrarna lika skräckblandat varmt om hjärtat när jag lämnar biosalongen.
Ska jag säga något negativt utöver åldersaspekten så är det nog att storyn utanför Underlandet inte riktigt engagerar. Den är rolig men mer som en nödvändig del av sagan än något som Alices äventyr omfamnar. Men i det stora hela spelar det alls ingen större roll. Totalt sätt blir det dock inte fullt betyg men nästan, en väldigt stark
4/5.
Alice tycks dock ha mottagits lite olika; alla älskar den inte som jag. Men förvånande nog verkar Emma Gray Munthe och jag ganska
överens för en gångs skull (jag gillar hennes recensioner även om vi sällan är så överens). Men både DN (ovan) och
SvD ger den medelbetyg och låter ganska besvikna. Mitt råd är att se den med ett öppet sinne (put your crazy on), på en 3D-biograf nära dig.
