Olustiga trender

Annars tycks ju årets trend i Hollywood vara skilsmässa där Ryan Reynolds och Scarlett Johansson står för den senaste. Har det inte varit ovanligt många såna rapporter i år? Fast bättre det än 'för tidig död', som kändes lite som den förra trenden. Vid Oscargalans återkommande programpunkt då årets avlidna filmpersonligheter hyllas kommer förhoppningsvis medelåldern på de hyllade vara hög.

Finns det klasskillnad på filmsmak?

Fredrik Strage ger "Göta Kanal 3 - Kanalkungens hemlighet" en nolla i betyg och SvD frågar sig varför kritiker hatar Göta Kanal. Tja, själv (utan att avse mig själv som "kritiker") får jag väl erkänna att jag tillhör kategorin som kanske inte jublade över nyheten när en tredje Göta Kanal-film fick 9 miljoner i statligt stöd, men att gå så långt som att hata känns lite opåkallat. Och jag tycker egentligen ingenting om de horder som uppenbarligen betalar hundringen för att se det på bio heller. Även om det är lite märkligt.

Själv ser jag också en hel del som kanske bäst kännetecknas som "skräpfilm". Oftast i syfte att se något lättsmält som inte kräver engagemang eller analys och som försvinner ur mitt medvetande lika snabbt som det kom in. För att jag inte orkar något annat just då. Jag tycker dock att tillgången på sådant är så pass stort att jag inte behöver bege mig till en biosalong för att göra det. Och frågan är om det är värt 9 miljoner ur en redan ganska snål kappsäck med statliga guldpengar?

Jag tror annars att det är likadant med all kultur kanske. Att man styrs av lust, fördomar och delvis kanske av brist på självinsikt. Jag tror nämligen att många undviker "djupare" filmer/böcker osv i tron att de inte kan förstå eller uppskatta det. Jag har själv sett ett par filmer och läst en eller annan bok och efteråt känt mig mer än lovligt korkad, och då blir det gärna att jag undviker liknande framöver. Vilket är synd. En riktigt bra bok, film osv ska väl kunna uppskattas av de flesta, om än kanske på olika sätt och med olika delar? Iaf är jag av den åsikten. Sen har vi olika smak och bär med oss olika saker i vårt bagage, vilket påverkar vår upplevelse i allra högsta grad.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här resonemanget. Mer än att jag tycker att "kritiker vs publik"-kriget inte bör spädas på om man vill öka filmtittandet och kanske framför allt blandningen av film som gemene man/kvinna tilltalas av.

Och sen kanske inte höga publiksiffror måste ha ett likhetstecken till att samma publik var så road av eller hyllar filmen. Vem har inte sett en dålig film på bio?

Vart går egentligen pengarna från min biobiljett?

Riksdagens filmutredning har presenterats och det som diskuteras mest är förslaget om höjningen av momsen från 6 till 25 procent (från 16-25 procent om man även räknar in slopandet av det gamla avtalets 10-procentiga avgift). Det skulle leda till en ökning av biobiljettpriset med ca fem kronor. Regissörer och andra i den sk filmbranschen som uttalar sig menar att det är en liten ökning och att ett biobesök fortfarande är billigt i jämförelse med ett teater- eller konsertbesök.

Nu vet jag till att börja med inte riktigt om jag tycker att det är samma typ av konsumtion faktiskt. Jag tror att förväntningarna på biobesökarna i fråga om antal besök per år är högre, till exempel. Men visst kan jag hålla med om att en femma är en liten avgift för att vara med och stödja fler unga nya filmare och den svenska filmbranschen. Men ska jag som biobesökare acceptera den ökningen skulle jag först vilja veta vad ökningarna som skett de senaste åren i så fall stått för. Vart går egentligen pengarna från min biobiljett?

För visst har priserna ökat i en ganska hög fart; 30 procent sedan -94 medan övriga varor och tjänster ökat med 17 procent (enl ab). Och det har känts av. Sist jag var på bio hade man spräckt 100-lappsgränsen med råge och det är absolut mer än vad jag egentligen tycker att det är värt.

I monopol-Umeå har man i vart fall inte lagt de ökade biljettintäkterna på städning. Flertalet gånger jag varit på någon av de sena visningarna har papperskorgarna varit fulla redan före salongen öppnats*. Jag vet att man lagt pengar på att springa andras ärenden genom att ha "övervakare" med mörkerglasögon för att fånga (obefintliga?) personer som handfilmar av duken (vem vill se det?). Jag hade hellre sett att man la pengarna på att ha koll så att den betalande publiken får skarp bild på duken, att andra besökare inte lever om och stör, att mobiltelefoner automatiskt störs ut etc. Kvalité för oss besökare alltså.

*dråpligast var en premiär där en i personalen skulle presentera visningen och sen bad oss lägga skräpet i papperskorgarna, varpå han pekade på de två redan överfulla och kom av sig...

Fler modiga castare sökes

Såg just en dokumentär på kanal 9 (en underskattad kanal btw) om Halle Berry. Ganska intressant, även om den till ganska stor de verkade bygga på skvallerjournalistik, blandat med rena fakta. Man ska väl alltid vara lite skeptisk till dokumentärer där huvudpersonen själv inte uttalar sig alls, men en del matnyttigt framkom trots allt.

Bl.a sas det att Berry fick rollen som David Duchovny's fru/änka i Things We Lost in the Fire trots att den inte var skriven för en afroamerikansk eller svart kvinna. Hon fick övertyga dem om att casta henne. Det är väldigt märkligt, tycker jag, att det fortfarande är ett aktivt val om skådespelarna är svarta, vita eller whatever. En av de saker jag gillade med filmen (som är otroligt bra, väldigt sevärd) var just att hudfärgen inte var en sak; det diskuterades aldrig och var inget man behövde reagera på. Det var inte en film som handlade om "interracial marriages" utan bara om en sörjande änka.

Samma gäller ofta med tjocka människor, funktionshindrade, kortväxta, icke Hollywood-snygga osv. De skådepelare som delas in i något eller några av dessa och/eller liknande fack får nästan enbart vara med i filmer där deras "egenhet" är en sak i handlingen. Vissa överviktiga män kommer hyfsat undan men annars är det ganska sällan som undantag från detta ges. En märklig och ganska frånstötande del av hela filmbranschen.