Det är fortsatt ganska hög takt på jobbet. Eller ja, bitvis faktiskt väldigt hög takt. Det är mycket som ska göras nu under hösten. Och jag måste fortsätta fila lite på strukturen och hur jag gör för att minnas allt jag måste göra, allt jag lovar försöka göra och det som sägs. För mitt minne är inte min bästa sida, speciellt inte under stress. Till exempel lovade jag mig själv att göra det här redan förra veckan, men se det föll undan sen...
Den här veckan har känts lite motig och jag börjar förstå varför. På nätterna har jag sovit dåligt och vaknat av öm hals eller av att sambon sagt åt mig att jag snarkat. Det är liksom inget jag brukar göra. Igår kväll kände jag av nån form av sjukdomsfeeling i kroppen och idag kändes det starkare redan när jag körde bilen hem. Hela kvällen har det snörvlats, jag känner mig "luddig" och tung i huvudet och fryser lite. Regnet slår på fönstret och allt som allt känns det väldigt höstlikt med annalkande förkylning och allt. The joy.
Imorgon har jag tagit ledigt halvdag för då står veterinärbesök åter i kalendern. Vi får se vad det innebär. Imorse hände dock något som fick mig att tro på framtiden. När jag satt på toa alldeles sömndrucken började Mina pipa utanför och jag förväntade mig att jag inte skulle hinna motverka en kisspöl. Istället kom hon in, gick förbi mig och klev i lådan och kissade. Nu hade hon visso sin stora sötrumpa delvis utanför lådan så det blev allt en kisspöl, men ändå! Aldrig hade jag trott jag skulle bli så glad över en kisspöl. Kanske kanske kanske är det på väg att vända?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar