På hjärnfronten intet nytt

Funderar än en gång över om jag ska a) försöka rusta upp min lägenhet lite, åtminstone med nya tapeter för att få den lite trivsammare, b) leta ny lägenhet i alt utanför stan eller c) avvakta vad framtiden har att ge. Det senare är inte resultatet av nån slags lathet utan snarare för att det känns osäkert att skaffa nytt när jag samtidigt söker jobb ganska intensivt för tillfället. Och då inte bara här i stan. Nu har ju inte det gett så stor utdelning hittills men tydligen bär jag på hoppet att nån ska inse min storhet när jag minst anar det :)

Samtidigt är jag lite less på att hela tiden leva efter nån slags "wait and see"-plan. Under tiden går livet förbi mig, känns det som. Det finns så mycket jag skulle vilja göra men jag trillar tillbaka på känslan av att jag bör invänta ett bättre jobb som möjliggör lite mer vardagsrutin och som ger en större ekonomisk trygghet. Men tänk om jag kommer att fortsätta nattvandra i korridorerna på jobbet tills jag är 45? (Här hade jag tänkt lägga till "och dör i nån form av cancer jag ådragit mig", men jag skippar det va?)

Yes, jobbhelg ger inte bara eftersläntrande seghet utan även grubblerier. Yeay!