En sån där dag

Dagar då jobbet är sådär helt igenom roligt är ju det bästa! Idag var en sån dag. Det är annars lätt att känna det lite stressigt att vara iväg en heldag på något, eftersom annat tenderar att läggas på hög den dagen, men idag kändes det inte alls så. Jag verkligen tokgillar att få jobba med "mina" arbetsgrupper, att få vara med och utveckla och se dem utvecklas och bara bli allt bättre och effektivare. Personalfrågor, arbetsmiljöfrågor och att plocka fram arbetsglädjen i grupper är sånt jag går igång på. Så länge de är med på tåget och inte behöver puttas alldeles för mycket så är det bara skitkul. Att få vara den där lilla pusselbiten som bara sträcker fram verktygen och se saker hända. Och så var det idag när jag var iväg på planeringsdag med en grupp. Jag gick därifrån alldeles taggad och glad! Och jag tror inte jag var ensam om det.

Det är sånt där jag försöker notera lite mer; vad jag tycker ger allra mest i jobbet, vad jag känner mig bra på och i vilka moment jag tycker mig få mer energi än vad jag ger. Jag var förstås helt slut i huvudet efter nästan 8 timmar fokus, men det positiva överglänste det.

Noteringarna, även de motsatta dvs vad som känns mer åt det dränerande hållet, samlar jag på mig för att komma på vad jag vill bli när jag blir stor. För jag tror inte riktigt att jag är där än. Jag gillar mitt jobb och har inget emot att vara kvar där ett tag till, men den där rastlösa känslan och suget efter att få lära mig mer och växa mer, den har ökat rätt mycket det sista året. Vi får väl se vad det blir av det.

Trist rivningstrend i Umeå

Läser att ytterligare ett gammalt trähus i Umeå har rivits, den här gången utan lov. Det tycks ha blivit en trend bland fastighetsägare i centrala Umeå att medvetet låta gamla trähus förfalla för att sedan på något sätt se till att de rivs och ge dem tillgång till oerhört dyrbar mark. Det de ev riskerar att få böta är en spottstyver av vad marken är värd i den här märkligt dyra staden. Det finns fler väldigt vackra hus som härör från ett äldre Umeå som just nu bara står och förfaller. Och tidigare finns exempel som Rosa Villan som eftersattes så pass att enbart rivning återstod som alternativ.

Skamligt, tycker jag. Och oerhört slött av kommunen att inte hålla koll och utnyttja sina möjligheter att kräva att underhåll sker. Tvångsförvalta hus vars ägare beter sig på det här viset. Men det känns snarare som att fokus är att förnya, bygga stort, flådigt och dyrt. Inte att se vikten av den blandade stadsmiljön där både gammalt och nytt skulle kunna samsas riktigt fint, om man bara ville.

Lägesrapport

Det blev ett besök på vårdcentralen (eller "hälsocentral" som det visst heter numera) igår. Jag listade dessutom om mig till ett nytt ställe som jag tror att jag kommer bli mer nöjd med. Det verkar iallafall som att något har hänt med diskarna långt ner på ryggen. Lite oklart vad och lite oklart hur allvarligt men till att börja med har jag fått muskelavslappnande tabletter att ta i kombination med lite antiinflammatoriska och smärtstillande. Jag ska ge det en vecka så får vi se. Jag hade även ett ganska bra samtal om min rygg i allmänhet, att jag numera har ständig värk i någon mån i övriga ryggen och all huvudvärk det leder till. Jag visste ju egentligen "det stora svaret" redan, men bilden han målade upp som en inte alls omöjlig framtid skrämde faktiskt lite. Och det kanske var bra.

Det blir också en ny runda med sjukgymnastik, precis vad jag önskade. Jag hoppas att det den här gången kan kombinera både smärtlindring och mer rehabinsatser som har lite längre sikt och hållbarhet. Förra gången var det bara kortsiktig smärtlindring, som förvisso var behagligt men som i det långa loppet inte ledde till något nytt alls.

Det kan bli bra det här va? Lite mer jävlaranamma och mindre ångest och hjärnspökeri så kanske jag kan få till den där förändringen jag behöver och som jag vet att jag kan fixa.

There's an app for that?

Jag är för övrigt väldigt fundersam över många saker just nu. Ungefär som brukligt om man är fröken Sara och det vankas höst. Hösten är som sagt en favorit, men brukar samtidigt innebära lite kli och framtidsfunderingar. Och just den här hösten känns det som att jag mer än vanligt är i behov av lite förändring. Jag vet vad jag vill förändra men jag vet inte hur eller riktigt till vad. Jag behöver nya, positiva utmaningar, lite ny inriktning och en ny källa att ösa positivt energitillskott ur. Det är allt för mycket som dränerar mig just nu.

Med risk för att låta som en viss Judy Garland-film så skulle jag behöva lite extra tillskott av både mod och klokskap den närmaste tiden (hjärtat har jag, kanske lite för mycket). Lite mindre av "klart-du-inte-klarar-det-den-här-gången-heller" och mer jävlaranamma.

Finns det nån webbutik för sånt eller? Eller kanske en app...?

Varför leva i nuet? Sicket påhitt!

Jobbångesten har annars kommit för att stanna, som det verkar. Mina andra framtidsidéer är fortfarande under utveckling, jag har hoppet uppe så att säga, även om det kanske inte ser tokljust ut. Men det är mycket sånt som pågår i mitt huvud just nu; grubblande om framtiden. Antagligen är det därför som den där riktiga semesterkänslan aldrig riktigt landat i mitt medvetande.

Det finns en liten del (ca 8%) av den här 32-åriga tjejen som skulle vilja magasinera in alla halvviktiga prylar, packa ner det allra viktigaste, säga upp sig och med slutlönen på fickan fly till ett annat land och bara se vad som händer. Kontrollfreaket (resterande 92%) får dock spader av blotta tanken och krampar ihop käklederna lite extra så att den galna delen av Sara vet vem som bestämmer. Så det händer inte. Men det kanske är friskt att dagdrömma lite?

Hemma-funderingar

På väg hem igen. Sitter på ett ganska skumpigt X2000 på väg mot Sundsvall. Ute har snölagret bättrats på men solen skiner och det är ganska vackert landskap utanför fönstret.

Som alltid när jag är/lämnar Stockholm funderar jag över om jag kanske inte ändå skulle göra en lite större ansträngning och ta mig dit ett par år. Men jag vet aldrig säkert vad jag känner. Jag gillar Stockholm, även om det ofta känns ganska skönt att fara hem. Men det finns kanske möjligheter där som inte finns hemma i Umeå. Framför allt vad gäller jobb.

Men jag vet inte. Jag har verkligen kommit att älska Västerbotten för dess natur och mentalitet (även om jag tycker mig se en något nedåtgående trend vad gäller trevligheten hos folket också) och en del av mig känner att jag skulle kunna vara hemma där. Jag vet att om jag skulle flytta skulle jag troligen inte komma tillbaka, trots att jag kanske egentligen skulle vilja. Varför skulle jag, på nåt sätt.

Men jag funderar säkert vidare och om det inte dyker upp ett gyllene tillfälle så funderar jag säkert fortfarande lagom till 40-årsdagen men då kanske snarare i termer som "jag skulle ha...". Den som lever får se.

På hjärnfronten intet nytt

Funderar än en gång över om jag ska a) försöka rusta upp min lägenhet lite, åtminstone med nya tapeter för att få den lite trivsammare, b) leta ny lägenhet i alt utanför stan eller c) avvakta vad framtiden har att ge. Det senare är inte resultatet av nån slags lathet utan snarare för att det känns osäkert att skaffa nytt när jag samtidigt söker jobb ganska intensivt för tillfället. Och då inte bara här i stan. Nu har ju inte det gett så stor utdelning hittills men tydligen bär jag på hoppet att nån ska inse min storhet när jag minst anar det :)

Samtidigt är jag lite less på att hela tiden leva efter nån slags "wait and see"-plan. Under tiden går livet förbi mig, känns det som. Det finns så mycket jag skulle vilja göra men jag trillar tillbaka på känslan av att jag bör invänta ett bättre jobb som möjliggör lite mer vardagsrutin och som ger en större ekonomisk trygghet. Men tänk om jag kommer att fortsätta nattvandra i korridorerna på jobbet tills jag är 45? (Här hade jag tänkt lägga till "och dör i nån form av cancer jag ådragit mig", men jag skippar det va?)

Yes, jobbhelg ger inte bara eftersläntrande seghet utan även grubblerier. Yeay!