Rec: Moneyball (2011)

Betyg: 3/5

Baseballaget Oakland A's står inför 2002 års säsong och lagets två stora spelare beslutat sig för andra lag. Det är dags för lagets manager och ägare, Billy Beane (Brad Pitt) att värva nya stjärnor. Problemet är att det råder ekonomisk kris samtidigt som spelarnas löner bara ökar i skyarna. Beane gör så en märklig värvning; han plockar in den i stort sett nyutexaminerade ekonomistudenten Peter Brand (Jonah Hill) som tagit fram ett ekonomiskt system som räknar ut vilka spelare som egentligen är de bästa värvningarna, bortsett deras värde i lön. Och så börjar de plocka in de mest oväntade namnen, något som den ytterst traditionella styrelsen reagerar väldigt starkt över.

Det här är en verklighetsbaserad historia om ett baseballag, men den handlar inte särskilt mycket om baseball. Visst pratas det lite taktik och siffror kring sporten, men scenerna från själva spelandet är väldigt få. Fokus ligger i korridoren på hemmaarenan, men även på Beane som person och hans udda grepp det där året. Om maktspelet mellan honom och styrelsen, mellan honom och tränaren Art Howe (Philip Seymour Hoffman) som vägrar ta in de nya förvärven.

Nu kan jag ingen baseballhistoria (eller baseball alls för den delen), men hyfsat tidigt står det ganska klart hur utgången kan komma bli. Men det gör inte så mycket, för vägen dit är trivsam och framför allt välspelad. Pitt gör Beane väldigt bra men den riktiga stjärnan i Moneyball (2011) är Jonah Hill. Samspelet med Pitt känns märkligt självklart och han imponerar och visar att han kan leverera annat än pruttskämt på stora duken. Fortsätter han välja bra filmer har vi ett nytt kommande stjärnskott, tror jag.

Manus är delvis skrivet av Aaron Sorkin (han som skrev fb-filmen The Social Network (2010) ni vet) vilket märks en hel del. Det är ingen storslagen musik utan filmen har sin gång och dras fram av dialogen. Något saknas dock, jag vet inte om det är så att själva storyn aldrig skulle kunna bli rafflande, eller om det helt enkelt är lite för lågt tempo i manuset, men filmen drar sig aldrig riktigt över mys-nivån. Den är värd att se dock, om inte så för kombon Pitt/Hill. Dessutom är musiken trevlig och det lågmälda fotot snyggt. Betyget blir 3/5.


Recensioner: DN, Exp, SvD.