Äntligen kom jag mig iväg för att se Life of Pi (2012), filmen som hyllats och rekommenderats vitt och brett. Personligen lämnade jag dock bion med känslan av att den knappt nådde upp till ett medelbetyg av mig.
Berättelsen om Pi är för en gång skull en bra svensk titel. Filmen har egentligen bara en huvudperson, Pi Patel (Suraj Sharma/Irrfan Khan)). Därutöver finns det även en bengalisk tiger, Richard Parker, som spelar en stor roll i berättelsen. Richard Parker, och en rad andra djurparksdjur, befinner sig på ett fraktfartyg från Indien till Kanada tillsammans med bl.a Pi och hans familj, på väg till Kanada för att sälja sina djur och starta ett nytt liv, när fartyget förliser i en enorm storm. När fartyget sjunkit till botten klamrar sig Pi fast vid en livbåt, tillsammans med några överlevande djur. När stormen lagt sig är de inte längre lika många och en överlevnadsresa på nästan obegripligt många dagar inleds.
Dessvärre inleds inte filmen riktigt på det viset. Först kommer en alldeles för lång historia om hur Pi fick sitt smeknamn, hur han träffar sin första kärlek och hur hans sökande efter Gud sker via de flesta religioner redan vid ung ålder. Hade jag sett filmen hemma hade jag troligen stängt av redan där; de inledande 30 minuterna var oväntat trista. Sen blir det lite mer spännande, inte minst vid förlisningen, men även vid ett par tillfällen till. Men det blir aldrig sådär riktigt engagerande i mitt tycke. Jag känner aldrig riktigt med historien och flummandet om Gud och religion, vilket hänger med filmen igenom (storyn i sig är väl en variant av Bibelns Job om jag inte misstar mig?), förtar all äventyrskänsla. 
Filmens styrka är definitivt det kosmetiska; färgerna, de läckra (till stor del animerade) djurscenerna och 3D-effekterna är ibland så bra att jag förlåter hela historien. Skådespeleriet av Suraj Sharma som den unga Pi har jag inte heller något att klaga på. I min bok räcker det dock inte med ett snyggt (väldigt snyggt) yttre utan jag vill gärna om inte förföras så åtminstone känna för själva historien. Och det gör jag aldrig, istället drunknar jag i en drygt två timmar lång predikan om att hitta Gud hur jävlig den där guden än verkar visa sig vara. Betyget räcker knappt upp till medel, men på något vis känns det samtidigt som att den förtjänar mer än godkänt. Betyg: 3/5.
2 kommentarer:
Har inte sett filmen, men läste boken för flera år sedan. Och som du berättar så låter det som om de varit väldigt trogna boken, för den börjar precis så. Minns att jag gillade boken och tyckte att den var bra.
Jag har hört flera rekommendera boken så kanske är den (som det oftast är) bättre. Eller så är det helt enkelt jag som har lite för svårt när det blir för mycket skriva-på-näsan-religiöst istället för att låta tolkningarna vara upp till var och en. Då hade storyn varit bättre, i mitt tycke.
Skicka en kommentar